Jag finns.. | F.S

~ Kapitel 33 ~

Jag finns..F.S

~ Felix perspektiv ~
Direkt när jag går ur planet stirrar jag mig omkring. Letar efter Alice. När jag ser henne blir mitt leende om möjligt ännu större. Jag går snabbt mot henne. Fortare och fortare. Dem sista stegen springer jag. Sedan kastar jag upp henne i min famn och hon kramar villigt tillbaka mig. Knyter sina armar runt min hals några sekunder innan vi drar ifrån och blickar in i varandras ögon för att sedan mötas i en perfekt kyss.
Det går inte att beskriva min glädje. Och sedan att se Alice glädje. Det får min glädje att växa sig ännu större.
Bredvid mig ställer sig Lizzie med ett osäkert leende. Jag nickar mot henne och hon går fram mot Alice. Innan hon börjar prata blickar hon nervöst ner i marken.
"Alice.. Förlåt.. Förlåt för allt jag gjort verkligen" säger hon och möter Alice blick. Alice svarar inte. Hon står bara stumt kvar med halvöppen mun. Helt chockad. Det förstår jag. Så jag tar lugnande tag i hennes hand och ger ett tryggt leende till henne.
Väskorna och skiten får mamma sköta. För det ända som jag har tid till nu är Alice. Min fina flickvän Alice.
"Vill du gå och fika?" Frågar jag henne och hon nickar med ett leende.
Vi börjar gå hand i hand. Allt i min omgivning är som borta. För nu ska Alice och jag fika.

Världens weirdaste slut..