With you I have everything (svenska)

3.

Jag ser djupt in i hans blå-grå-gröna ögon och plötsligt känner jag igen honom. Vart har jag sett honom? Vart, vart, vart? Jag blir galen, jag måste få veta vart. Jag tänker ett tag men kommer inte på vart. Jag fortsätter vara irriterad över det, men väljer istället att försöka ta mig från positionen jag har varit i ett tag nu.

"Ehm. Ursäkta.." Säger jag. "Om du.."
"Mm..." Svarar han emellanåt.
"Lyfter på ditt huvud så kan.. Jag... Ta bort min hand och.. Aa.." Säger jag medans han försiktigt lyfter sitt huvud och jag drar bort min arm och får sedan kraft till att ställa mig upp vilket jag gör direkt när jag får chansen.

Sen sträcker jag ut min hand till honom för att hjälpa honom upp och han tar tag i den.

"Förlåt." Säger vi på exakt samma gång när han kommit upp på benen igen.

Vi skrattar lite tyst och jag tittar ner i marken snabbt. Jag känner att han fortfarande stirrar på mig och jag tittar upp lite försiktigt på honom och möter hans gulliga leende. Ett leende som får mig att också le. Ett leende som får mig att smälta. Vad är det som får mig att känna såhär? Jag blir helt paff och förstår inte vad som händer med mig.

"Aaron." Säger han och rycker till lite i min hand som ska föreställa en handskakning eftersom vi inte har släppt händerna ännu vilket jag först nu börjar tänka på och känner att jag börjar bli lite småröd om kinderna.

Jag var så inne i mina egna tankar så jag glömde bort vad han sa, så jag tar mig modet och frågar för det kan ju leda till vad som helst..

"Vad sa du?"

Han ger ifrån sig ett litet fnys och ler ännu en gång, vilket han alltid verkar göra och jag får se hans vita och perfekta tänder. Hur mer perfekt kan han egentligen bli? Är det inte slut snart?

"Aaron." Upprepar han och denna gång lyssnar jag inte heller, eller jag hör men lyssnar inte, om ni förstår hur jag menar.

Fast det struntar jag i. Han är för fin för att släppa blicken ifrån. Som svar nickar jag bara och som tur är så verkar han tycka att det är ett rimligt svar så jag gjorde iallafall inte bort mig.
Trodde jag...
Allt var bra tills han frågar mig något som jag inte förstår vad han menar.

"Och du?"
"Huh?" Mumlar jag till svar.
"Vad heter du?" Säger han igen med lugn i rösten och verkar inte ett dugg irriterad på att jag lever i min egen värld. Det tackar jag för.

Denna gång hörde jag faktiskt vad han sa och det är jag glad över att jag gjorde så för att jämna ut stunden till något mindre pinsamt så svarar jag snabbt på frågan.

"Maddie."
"Maddie.." Viskar Aaron för sig själv.

Jag nickar och gör en min som ser en aning konstig ut, men stunden kan ju knappt bli värre efter att inte ha lyssnat på killen framför mig när han pratat och dessutom ha trillat på honom.

"Fint namn." Säger han sen kort och det verkar som han sa det mer för sig själv men jag hörde det.

Jag mumlar ett tack tillbaka och låter tystnaden lägga sig över oss som ett täcke en stund.

"Aaron.." Börjar jag "Det är också fint."

Han svarar inte men jag vet att han hörde för han breder ut ännu ett litet leende på sina läppar.

"Aaron!" Hör jag någon men manlig röst ropa från andra sidan parken.

Aaron rycker till och vänder sig om. Jag lutar huvudet åt sidan för att se vem det är som ropade eftersom Aaron står framför mig och täcker synvinkeln. En kille med brunt och fluffigt hår i både min och Aarons ålder höjer både handen och blicken. Handen för att vinka, blicken för att förmodligen se vem jag är för jag märker hur han noggrant granskar mig från topp till tå. Aaron vänder sig tillbaka till mig och verkar lite rastlös, eller något liknande eftersom han verkar vilja gå till sin kompis. Eller vad vet jag? Det verkar så iallafall.

"Asså det var trevligt att "träffas", men jag måste tyvärr gå.." Säger han och ser lite osäker ut som om han inte riktigt vet vad han ska göra, men hans beslut blev till sist att gå till sin kompis och det förstår jag. Han känner liksom inte mig. Jag är bara en främling för honom.

Jag nickar förstående och tittar på Aaron som också tittar på mig och som precis ska ta sig därifrån men plötsligt kommer närmare mig och säger ett snabbt hejdå och ger mig en lika snabb kyss på kinden.

~~~

Säger man ens "kyss" på kinden?