With you I have everything (svenska)

14.

Jag drar en hår slinga bakom örat som fallit ner för ansiktet.

"Tack för.."

Där tog det visst stopp...

"För..." Jag låtsas inte komma på vad ordet heter jag letar efter men i själva verket tänker jag ut vad jag ska säga. "För att du följde mig hem. Så heter det." Säger jag till slut.
"Ingen fara." Svarar han. "Tack för att du kom."

Jag nickar men tänker efter vad han verkligen sa.

"Varför ville du ens att jag skulle komma?" Frågar jag plötsligt.
"Ville träffa dig." Svarar han kort.
"Det räcker inte som svar." Säger jag.
"Aha.." Svarar han och jag ser hur han funderar över vad han ska säga istället. "Ärligt talat så ville jag faktiskt träffa dig igen och det för att när vi träffades tidigare idag så verkade du intressant och i mina ögon ser du väldigt bra ut." Svarar han och denna gång godkänner jag svaret.

Denna gång är det mer än godkänt. Han sa nyss att jag verkar intressant och att jag ser väldigt bra ut. Har han synfel eller något? För just igår såg jag ut som en zombie. Jag vet verkligen inte vad han ser i mig så jag måste fråga.

"Vad är det du ser i mig? Jag förstår inte."
"Allt. Jag ser allt i dig. Du har humor, du ser mer än bra ut, du verkar snäll och är intressant. Du är allt en kille vill ha." Svarar han och jag blir helt speechless.

Menar han verkligen det där? Han måste verkligen ha synfel, eller så har jag en så mycket snyggare tvilling än mig.

"Säg något." Säger han och jag hör tydligt nervositeten i hans röst.
"Tack..." Säger jag långsamt för att han ska få som han vill, med andra ord, för att jag inte vill att han ska freaka ut för det är precis vad det såg ut som han skulle göra för några sekunder sedan. "Jag måste fråga.. Vem är du? För jag menar du hittar mitt nummer, du vill träffa mig i en park, du agerar som vanligt, frågar massa frågor om mig och säger sen flera snälla saker till mig. Det känns som om det ska kännas onormalt men på något konstigt sätt så får du mig att känna mig trygg. Vem är du egentligen?"
"Du. Jag gör inte det här för något speciellt, tro mig. Jag är bara en vanlig kille som tycker du verkar som en väldigt schysst tjej som man gärna vill lära känna."

Det här är så overkligt det bara kan bli, allt känns som en stor fet dröm, vilket det säkert är. Om några sekunder kommer jag vakna upp och gråta över att allt det här inte var sant. Fast varför händer inget? Varför fortsätter Aaron titta på mig med sina fina ögon och sitt attraherade ansikte. Varför försvinner inte han så jag kan vakna upp? Jag slutar bry mig om att det inte är en dröm som jag trodde eftersom det finns viktigare saker i livet och en av dom är den här stunden som jag inte får missa och som ändå verkar verklig. Vi fortsätter fördjupa oss i ännu en trans och lever ännu en gång i en helt egen värld.

"Vill du träffas igen någon gång?" Frågar han plötsligt.

Min trans som jag trodde både jag och han levde i försvinner och jag lyssnar till vad han säger. Igen... Han måste skämta. Men jag blir ändå glad och placerar ett stort leende på mina läppar.

"Visst." Svarar jag normalt för att inte visa hur jag egentligen skriker av glädje inombords.

Han breder ut ett leende på sina läppar och tittar på mig med en blick som borrar sig in i mig. Jag ger honom en snabb kram och på så sätt avbryter den lugna och tysta stunden.

"Jag.. Tror jag måste gå nu." Säger jag efter kramen.
"Absolut. När ses vi igen då?" Frågar Aaron när jag börjar småspringa upp mot dörren till huset.

Jag tittar åt hans håll och öppnar dörren samtidigt. Innan jag stänger den svarar jag på hans fråga.

"Du vet var jag bor."

Dörren stängs igen med en lätt smäll och ett leende sprider sig på mina läppar. Precis när jag vänder mig om för att tyst gå upp till mitt rum möter jag ett ilsket ansikte som tillhör personen jag minst vill träffa just nu.
Elise.

***

Sorry om ni hittar några stavfel men jag har inte kollat hela texten så det kanske dyker upp några, förlåt för det...