With you I have everything (svenska)

41.

Jag vaknar upp i Aarons armar. Det känns först som en dröm men sen inser jag att det är verklighet och njuter av tanken, men också känslan. Det är som om han sänder varma strömmar från sin kropp till min. Han sover fortfarande men börjar nu röra sig. Jag tittar upp mot hans ansikte för att se om han vaknar men han rör sig endast och tar ett fastare grepp om mig. Jag blir först förvånad men slappnar sedan av. Jag lägger min högra hand på hans bröstkorg och den vänstra för jag mot hans felfria ansikte. Jag bara ligger och tittar på honom en lång stund. Sen tar jag min hand och smeker försiktigt hans kind med den en gång. Han börjar röra sig på nytt och jag rycker till. Hoppas han inte märkte att jag gjorde det där. Plötsligt lyfter han sin hand och börjar långsamt gnugga sig i ögonen. Jag vill inte att han ska veta vad jag nyss gjorde så jag drar tillbaka min hand och blundar för att låtsas sova. Allt Aaron gör nu hör jag. Sen blir det tyst. Försiktigt öppnar jag ögonen och möts av Aarons alldeles framför mig. Jag stirrar rakt in i hans ögon och han i mina. En lång stund. Det känns som en evighet. Allt annat är just nu oviktigt. Plötsligt vänder han sig bort från mig. Jag undrar varför och försöker luta mig över hans axel för att se hans ansikte men jag hinner inte innan han vänder sig om och drar genast in mig i en kyss. Hans läppar är mjuka och hans händer varma som håller om mitt huvud. Jag förstår inte riktigt vad som händer utan besvarar bara kyssen eftersom det är vad jag alltid har velat göra. Hans läppar börjar dra sig ifrån mina. Jag öppnar försiktigt ögonen samtidigt som allt händer i slow motion. Jag bemöts av hans ögon och känner hur han letar efter min hand som han snart hittar. Värmen strömmar ännu en gång över från honom till mig och jag får en lätt rysning. Allt känns så stelt nu. Ska jag säga någonting eller vad ska jag göra..?
Dörren till rummet öppnas och jag andas ut. Både jag och Aaron tittar mot dörren och en sköterska kommer in.

"Godmorgon." Säger hon och tittar med ett leende på oss två. "Idag får du komma hem. Vi ska bara kolla till dig en extra gång, göra några få tester och sånt. Jag kommer strax."

Aaron nickar och ler tillbaka.
Sköterskan går ut ur rummet utan att säga något mer och jag vänder långsamt tillbaka blicken till Aaron. Han har ett litet leende på sina läppar men samtidigt märker man i hans blick att han inte är så glad. Jag ser på honom med en medlidande blick. Han minskar på leendet och riktar sin blick mot fönstret.

"Jag vill inget annat än att hitta Elliot just nu." Säger han med darr i rösten.

Jag sväljer hårt och kan på något sätt förstå hur han känner. Att ens bror försvinner utan någon alls förvarning måste vara förfärligt. Jag har själv ingen bror men lider ändå med Aaron. Jag känner hur han tar ett hårdare grepp om min hand, inte så att det gör ont men så att han är helt säker på att jag finns här. Jag besvarar det med att klämma lite lätt på hans hand och lägger sedan min andra hand på våra ihopflätade händer. Jag kan känna genom mina båda händer hur han darrar och jag gör allt i att försöka lugna ner honom. Allt kommer bli bra, Aaron. Elliot kommer säkert komma tillbaka då han märker att han har lämnat något alldeles för viktigt här hemma. Han är säkert okej. Vi kommer hitta honom.
Det är vad jag vill säga till Aaron just nu men samtidigt vill jag inte avbryta tystnaden så jag väljer att vara tyst en stund till. Jag drar in luft genom näsan och låter den komma ut ur munnen, så gör jag några gånger. Jag ser hur Aarons bröstkorg rör sig i en rätt så snabb takt i anslutning till hans häftiga andningar. Motvilligt släpper jag taget om hans hand och för mina båda händer mot hans bröstkorg. Försiktigt placerar jag dem på den och gör ännu ett försök i att lugna ner honom. Denna gång verkar det fungera.

"Andas lugnt, Aaron." Säger jag ganska tyst med en lugn ton i rösten.

Han stirrar nu rakt upp i taket av detta rum. Äntligen börjar han andas lugnare. Han sluter sina ögon och verkar försöka koncentrera sig. Efter en stund öppnar han ögonen och fortsätter stirra upp i taket. Han för sin vänstra hand mot min högra som fortfarande ligger på hans bröstkorg och placerar den ovanpå min. Pulsen ökar och jag ler lite smått.
Jag tänker fortfarande på hur det måste kännas för Aaron att hans bror försvunnit. Det måste kännas helt obeskrivligt. Han vill inget annat än att hitta Elliot just nu. Och jag vill inget annat än att hjälpa till.

***

Asså är det här ett skämt? Är jag ett skämt? Japp, jag tror det... Jag har varit borta såå länge nu, det är helt sjukt asså, men I think I'm back on track! Tyvärr vet jag aldrig när jag kommer uppdatera eller få lust att skriva igen... Men här har ni i alla fall ett kapitel.