With you I have everything (svenska)

15.

Jag låtsas att Elise som nu står med armarna i kors framför mig inte syns så jag gör ett försök i att bara gå förbi men när jag precis passerat henne tar hon snabbt tag i min arm och backar tillbaka mig. Mitt hjärta slår i en relativ snabbt takt.

"Maddie.." Börjar hon med en skarp ton.

Jag spärrar upp ögonen en aning men tittar inte på henne alls.

"Jag undrade bara vad klockan var." Fortsätter hon helt normalt.
"Aha.. Aah... Okej." Stammar jag fram.

Jag fiskar upp mobilen ur fickan och förstår mig inte på situationen. Är hon arg på mig eller inte? Jag trycker i alla fall på hemskärmsknappen och säger vad den digital klockan visar.

"21.58." Säger jag med halvt rynkade ögonbryn.

Hon tittar bara på mig med en förstående blick och jag står kvar. Fast när hon inte säger något eller reagerar på något sätt börjar jag gå mot trappan så jag kan komma till mitt rum. Jag ska precis ta första steget...

"Maddie."
"Men vad?" Frågar jag irriterande.

Elise vänder sig om och tittar på mig med en sådan där "vad hade du tänkt att göra nu då"-blick. Hon har fortfarande arrmarna i kors och höjda ögonbryn. Hon säger ingenting så jag blir frustrerad och börjar gnälla på henne.

"Vad är det?" Frågar jag med en underton av irritation i rösten.
"Vad sa du nyss?" Frågar hon fast det låter mer som ett konstaterande.
"Vad är det..?" Svarar jag med osäkerhet i rösten.
"Innan det." Säger hon tröttsamt.
"Inget speciellt." Svarar jag och förstår inte vart hon vill komma.
"Tänk efter."

Det är så tyst att man skulle kunna höra en knappnål ramla ner på marken.

"Tänk efter." Repeterar jag efter henne med en barnslig röst. "Jag kommer inte ihåg, okej?"

Och nu börjar min attityd gå över till något negativt. Det kan jag lova.

"Men tänk efter Madison. Jag vet att du vet." Säger hon skarpt och släpper ner sina armar och visar att hon är trött på mitt beteende.
"För det första, kalla mig inte det, och för det andra, fattar du inte att jag talar sanning?" Nästan skriker jag.

Kan hon inte bara säga det hon vill ha sagt? Hon var ju inte tvungen att göra på det här viset. Nu blev ju allt bara så mycket värre.

"Jag frågade dig om hur mycket klockan var och du svarade...." Börjar Elise som en hjälp på traven.
"....21.58. Och?" Svarar jag.
"21.58! Klockan ska inte vara tio när du kommer hem på kvällarna. Den ska senast vara halv nio. Du är inte ens myndig! Du måste följa husets regler. De finns bara för ert allas bästa. Vem vet vilka människor det finns där ute. Fullisar, kidnappare, eller till och med mördare. Du vill väl inte vara någon av dom personerna som hamnar i den sortens galningars händer? Eller vill du det? Huh? Svara då!" Skriker Elise på mig.

Jag har aldrig sett henne så här arg. Aldrig. Vi brukar nästan aldrig bråka heller. Hon brukar alltid vara glad, så jag förstår inte vad grejen är. Jag är 16 år och kan hantera mig själv. Jag behöver inte andras hjälp. Och plus att det är fredag så då borde jag få vara ute lite längre än halv nio iallafall.

"Du överreagerar, Elise. Jag är 16 år och kan ta hand om mig själv. Såklart jag inte drar till krogen eller till någon plats med massa fyllon eller så om det är det du tror. Jag är en duktig och välorganiserad tjej som klarar mig själv i livet. Jag behöver ingen person som vaktar mig. Jag vill leva mitt liv som jag själv vill leva det. Jag vill vara fri. Du måste förstå det." Säger jag med frustration men också självsäkerhet i rösten, för jag vet att det jag säger är sant.

Jag vill vara fri och leva mitt liv som jag själv vill leva det.
Med allt det sagt vänder jag på klacken och tar mig upp för trappan till mitt rum med min skateboard i ena handen. En enstaka tår faller ner för min kind men efter kommer allt fler. Jag försöker stoppa dem, men de är för många så jag låter dem rinna. Med ett ryck öppnar jag hastigt dörren till mitt rum, går in, stänger och låser efter mig, kastar skateboarden på golvet och slänger mig i min säng med tårar i ögonen.