With you I have everything (svenska)

33.

Tre veckor har gått och jag har inte hört ett enda ord från Aaron. Jag och Elise kom överens om att jag skulle få utegångsförbud i en vecka, vilket det redan har gått, Jasmine har fortsatt att be om ursäkt för det hon glömde tala om för Elise och Oscar och jag har fortsatt vara med varandra och skrattat mycket till roliga filmer och haft bra stunder tillsammans. Det enda jag funderar över med honom är hur han kan vara så glad när hans föräldrar inte finns i hans liv längre och hur han hamnade just här. Han är ju myndig snart och får fatta egna beslut, men ändå hamnade han här. Kanske det betyder något. Det kanske var meningen att jag skulle träffa honom för han och jag har inte haft en enda dålig stund hittills. Bortsett från det som hände/händer mellan honom och Aaron vilket egentligen inte var en dålig stund mellan mig och Oscar, utan Aaron och Oscar, så ja, vi har inte haft en enda dålig stund hittills. Jag tror Oscar har en mening här. Han kom hit på grund av någonting. Jag har en bra känsla av det. Jag plockar upp min mobil från nattduksbordet bredvid min säng som jag just nu ligger i och tänker på saker. Saker om livet. Jag måste ta tag i mitt liv. Jag måste ringa Aaron nu. Jag bara måste. Jag får en tanke om att jag är tvungen att ringa honom och be om ursäkt, eller iallafall prata om saker. Direkt när jag låser upp mobilen går jag in på våra sms men bestämmer mig för att ringa som var min första tanke att göra. Jag trycker på hans nummer och tvekar om att trycka på knappen men efter en stunds betänketid tar jag initiativet och gör det. Det hinner inte slå många signaler tills han svarar. Det är som om han har väntat på att jag ska ringa. Efter en stund säger han äntligen någonting.

"Hej."

Hans mörka röst hörs tydligt och jag hör att han inte verkar så glad. Varför? Varför blev han ens arg från början när jag sa att jag behövde gå hem? Vi känner inte ens varandra så bra så vad spelar det för roll om jag är tvungen att åka hem och inte har lika mycket tid för honom som mina nära och kära? Det är en sak jag inte förstår.

"Hej." Svarar jag efter att ha funderat över hans beteende.
"Varför ringde du?" Frågar han, fortfarande med en röst lika arg som tidigare.
"Varför svarade du så snabbt?" Säger jag som ett motstånd till hans fråga.
"Jag svarar alltid snabbt."

Han ljuger.

"Du ljuger. Jag vet att du har väntat på mitt samtal. Jag vet att du inte vågar ta initiativet själv utan låter endast mig göra allt jobb."

Jag ångrar mig direkt att jag sa det. I mitt huvud lät det som en bra mening och ursäkt men det kom inte ut lika bra... Även fast jag vet att Aaron inte skulle börja böla som ett barn för det där så vet jag att det tar på honom på insidan. Han säger ingenting utan väntar säkert på att jag ska säga något som vanligt. Nej men nu gör jag ju så igen. Dumma, dumma mig. Jag måste sluta tänka på det sättet.

"Om du verkligen tycker att jag är en så dålig och feg person så undrar jag varför du egentligen ringde." Säger han och jag är säker på att han kommer lägga på snart men han verkar inte göra det.
"Du är ingen dålig person. Det var inte meningen att uttrycka mig så som jag gjorde." Börjar jag och hoppas på att han tycker det är tillräckligt som en ursäkt. "Förlåt."

Jag väntar en liten stund innan han svarar på det jag sa.

"Jag förlåter dig." Säger han och efter det hör jag plötsligt någon skratta i luren och det låter absolut inte som hans skratt.

Det låter som en tjej.
Min avundsjuka stiger och jag blir inget annat än arg. Jag fattar inte hur han kan göra såhär mot mig.

"Så du förlåter mig först men döljer sen något annat för mig. Du tror verkligen du kan lura mig, men inte den här gången."

Med det sagt avbryter jag samtalet och kastar iväg mobilen på golvet och det börjar bildas tårar i mina ögon.

***

"Det kommer bli bra." Säger Jasmine och stryker bak mitt hår som har fallit ner för mitt ansikte. "Om han beter sig sådär förtjänar han inte dig. Du är så mycket bättre, Maddie."

Jag snyftar till och torkar bort tårar som tidigare har runnit ner för mina kinder.

"Jag trodde verkligen han var en bra person. Jag trodde han var någon jag skulle kunna skapa en bra relation med... Men jag hade fel." Säger jag och låter nästan arg när jag säger det sista.
"Får jag fråga en sak?"

Jag tittar upp mot henne som tittar ner i sitt knä där jag har mitt huvud.

"Vet du vem hon var?" Frågar hon.

Jag skakar bara på huvudet men försöker koppla rösten till någon jag känner men det ringer inga klockor.

"Är du säker på att det inte bara var hans syster eller någon han kanske är släkt med?" Frågar Jasmine och det känns som om hon inte litar på min historia till hundra procent.

Eller så försöker hon bara hjälpa mig med att tänka om och se positivt på situationen. När jag tänker efter så hörde jag ju bara en röst som tillhörde en tjej. Jag vet ingenting annat.

"Jag antar att jag var så inne i att vara besviken på Aaron att jag inte tänkte efter vem hon egentligen kunde vara." Säger jag plötsligt och sätter mig hastigt upp.

Nu får jag en såndär kick igen.
Jag måste ringa honom.