With you I have everything (svenska)

9.

Jag stannar farten och kliver av min skateboard, plockar upp den, ser mig omkring i parken och går fram till en bänk för att sätta mig på den så länge. Inte en ända människa syns till. Varken i parken eller runt om i området, men inte bara det, allt är tyst. Det ända jag hör är vinden som blåser i träden så när den träffar löven ger de ifrån sig susande och prasslande ljud, endast några få bilar hörs också, fast de är en bit bort, inte i närheten, så man hör dess ljud ganska otydligt. Jag njuter en aning av den halvt kalla vinden som träffar mitt ansikte och som tränger sig igenom mina kläder. Jag ryser till och det känns som om det ska spridas obehag i min kropp men det är snarare tvärt om. Jag gillar det. Jag känner mig varm. Det känns inombords. Det känns på ett konstigt sätt som om stunden då jag träffar personen jag pratat med kommer vara bra och jag känner mig inte alls oroad över vad som kommer hända. Jag känner mig helt lugn. Jag blundar i några sekunder men öppnar ögonen igen, jag måste ändå veta vad som händer runt om mig, jag vill ju vara beredd på om jag ser någon som kanske skulle kunna vara denna så kallade anonyma personen. Jag vill vara beredd på allt. Lamporna lyser upp gatorna, men inte så mycket i parken, så även fast jag sa att jag känner mig lugn så kommer jag aldrig sluta vara rädd för mörker så jag försöker tänka på någon annat. Jag börjar direkt undra vad klockan är och plockar upp min mobil ur fickan. 21:09. Kommer personen aldrig? Trodde det var jag som skulle vara sen. Jag sätter armarna i kors och tittar på min skateboard som jag lagt bredvid mig på bänken. Några sekunder senare vänder jag tillbaka blicken rakt fram, blundar ett tag ännu en gång och hör plötsligt ett litet skrapljud som får mig att öppna ögonen och att inte njuta ett dugg längre. Jag får istället panik och ser mig omkring med hjärtat uppe i halsen. Så långt mina ögon når så ser jag inget speciellt misstänkt. Det måste ha varit löven som prasslade till. Jag försöker få tillbaka mitt lugn men så fort jag riktar blicken åt parkens mitt så blir jag rädd och stressad på nytt. Men jag måste klara av att titta in i mörkret utan att bli rädd. Jag har bestämt mig för det. Hur löjligt det än låter så gör jag det och det verkar fungera på ett väldigt konstigt sätt. Låt mig förklara. Jag såg tidigare bara mörker, men nu ser jag något litet glödande sticka fram bakom ett träd ser det ut som. Jag ställer mig upp och rynkar på ögonbrynen. Jag bestämmer mig för att gå dit, men först måste jag ta min skateboard. Vänta vilken skateboard tänkte jag? Det finns ju ingen här. Hallå, vart tog den vägen? Jag tittar mig frustrerat om men ser den inte någonstans. Nu går mitt humör från att ha varit irriterad, till frustrerad, till arg. Den kan ju inte bara vara borta. Jag skriker inombords men vill inte låta andra höra det, även fast ingen är här, men vem vet, vem som helst kan höra. Jag struntar så länge i vart skateboarden tog vägen och tänker ta det senare eftersom just nu är det det där mystiska, glödande saken som fångar min uppmärksamhet. Jag går långsamt och kommer närmare för varje steg jag tar. Obviously. Till sist står jag bara fyra meter, skulle jag säga, från det glödande. Just nu står jag ungefär mitt i parken och jag ger mig själv en liten osynlig applåd för att jag vågade gå dit jag är nu. Jag ser ett par träd och som jag sa innan, det glödande sticker fram från ett av träden. Det börjar oförväntat sticka i näsan på mig och jag känner lukten av rök. Hur kunde jag vara så dum och aldrig kommit på att det var en cigarett? Den stora frågan nu är vem det är som står bakom trädet och döljer sig för mig.