With you I have everything (svenska)

2.

Med vingliga ben ställer jag mig upp och placerar direkt fötterna på skateboarden och sparkar till lite fart. Fortfarande långt framför mig ser jag den springande människan som jag en siluett. Jag sparkar till ännu mer fart och i denna stund åker jag så fort jag nästan aldrig gjort förut. Jag kommer närmare mitt mål och ser nu att det är en kille. Ungefär femton meter är mellan oss. Jag vet att jag springer ganska snabbt så jag hoppar av skateboarden, trycker ner foten på ena sidan av brädan så jag kan plocka upp den lättare, springer iväg mot honom med en fart som jag knappt kan beskriva för plötsligt är jag precis en meter bakom honom och han ger upp genom att sakta ner på farten vilket jag också gör. När jag står stilla tittar han på mig och jag på honom. Båda andas tungt och ingen verkar veta vad man ska säga så jag tar det första steget och säger något bara en dumskalle som jag skulle säga.

"Hej.."

Steeelt. Vad är det jag säger egentligen? Just nu har jag lust att slå mig i pannan flera gånger och bara sjunka ner i marken och aldrig mer komma upp igen, men tyvärr Maddie, det går ju inte. För du är så dum och säger något helt opassande när det är meningen att du ska visa att du är arg på personen framför dig.

"Ehm.. Hej." Svarar han med en manlig basröst och rynkar på ögonbrynen.
"Du kan inte bara.. Krocka i mig sådär." Säger jag med en röst som får mig att låta som en typisk liten flicka.
"Okej. Förlåt."

Det är allt han säger. "Okej. Förlåt." Hur kan han bara säga det? Jag förväntade mig en lång ursäkt, men nej, jag får bara ett enkelt förlåt. Jag kommer aldrig glömma bort den här stunden..
Efter att ha tittat på honom med en förvirrad blick ett tag verkar han tröttna på att jag inte gör något och går härifrån. Jag följer honom med blicken men följer inte efter honom. Mina tankar börjar bli alldeles flummiga, men en sak jag kommer på är att jag hela tiden varit så otroligt korkad. Vem följer ens efter någon sådär bara för en ursäkt? Hur dum får man vara... Jag gör ett försök i att börja förtränga bort tankarna och släpper sedan ner min bräda på marken för att åka till parken där Jasmine har väntat på mig alldeles för länge nu. Precis när jag vänder mig om kommer en ganska lång kille mot mig och krockar i mig han med. Kan folk inte se sig för egentligen? Och där blir jag irriterad för andra gången idag.

"Oj, ursäkta." Säger killen snabbt men fortsätter titta åt hållet han tar sig mot.

Jag rycker på axlarna och tar mig till parken.

***

Väl framme ser jag Jasmine sitta på en bänk och vänta på mig.

"Jas!" Ropar jag från andra sidan parken.

Jag märker att jag får blickar men struntar i dom.
Jasmine ställer sig upp och går fram till mig.

"Var har du varit? Du är en halvtimme sen." Säger hon upprört.
"Förlåt.. Men först och främst glömde jag bort tiden, för jag kom hem lite sent, och sen krockde en kille i mig och sprang bara bort, så jag ville "få tag på honom" för att få mitt förlåt.. Och hur dumt det är låter så är jag ledsen att jag är sen."
"Ehm, okej." Svarar hon. "Det gör inget, och ja, det lät väldigt dumt." Säger hon och skrattar lite. "Men låt mig inte vänta ännu längre."

Hon börjar gå med snabba steg mot skateboard ramparna och jag följer raskt efter. Jag ställer mig på min skateboard och tar samtidigt ut hörlurarna ur öronen och lägger ner dom och mobilen i min ficka. Jag ser att Jasmine redan har börjat åka så jag följer hennes exempel och gör samma sak. Jag åker upp på ramparna och ner igen samtidigt som vinden blåser hårt i mitt ansikte ännu en gång, så jag börjar kisa tidigare denna gång för att slippa krocka igen.
Skateboard är mitt liv, seriöst.. Utan det vet jag inte vad jag skulle göra förutom att dansa förstås, vilket inte är riktigt lika roligt som skateboard. Men utan skateboarden och förutom att jag har dansen och mina vänner så skulle jag inte ha någonting, jag har inte ens en riktig familj. Jag bor bara på ett tråkigt barnhem som jag måste bo hos tills jag fyller arton eftersom det är då jag får bestämma själv vad jag vill göra. Antingen bo kvar eller flytta ut. Och det finns ingen tvekan om att jag kommer göra det andra valet. Dock måste jag vänta ungefär ett och ett halvt år tills dess vilket måste låta mycket men för mig är det ganska lite. Tillbaka till verkligheten.
Jag börjar bli trött i benen och är påväg att vika av banan, men det funkar inte så bra eftersom det precis då kommer massa folk som åker där jag vill ta mig ut, så jag får väl vänta lite till då..
Jag åker fem minuter till och väljer att iallafall försöka åka av banan men mitt försök går bara åt skogen. Som vanligt... Men jag kommer lite närmare änden av rampen vilket ger mig mer hopp om att jag ska kunna ta mig härifrån. Det låter säkert som om jag är jättedålig på skateboard men helt ärligt så vet jag inte varför jag inte kan ta mig härifrån. Jag har aldrig åkt såhär dåligt förut. Det känns nästan som om det finns en kraft av banan som vill ha mig kvar. Jag bestämmer mig för ett åk till men jag har ju så otur... Någon okänd, igen, kommer rakt framför mig och jag kör rakt in i personen. Hur många ska jag krocka med idag egentligen? Det är helt sjukt. Jag landar rakt på personen som jag ser är en kille. Stunden blir stel och jag försöker ta mig därifrån men kommer inte upp på fötter. Min hand har fastnat under hans skateboard som är under hans huvud så stunden blir bara mer och mer pinsam.

"Ehm.. Aha.. Oj.. Förlåt.." Får han ur sig och en lätt rodnad sprider sig på hans kinder.

Det får mig att le lite och mitt i hans upprörda försök i att ta sig upp på fötter ser han mig och börjar också le. Jag vet inte vad det är med mig, men hans leende faller jag för hur lätt som helst som jag aldrig gjort tidigare. Jag är en sån person som inte bryr sig så mycket om kärlek och sånt, men den här killen.. Han är det finaste jag har sett.