With you I have everything (svenska)

40.

"Aaron!" Skriker jag och struntar i om någon skulle väckas nu.

Jag springer panikslaget fram och försöker skaka liv i honom men det verkar inte fungera. Jag gör allt jag kan för att få liv i honom men inget hjälper så det bästa jag kan göra nu är att ringa en ambulans. Med darriga händer tar jag fram min mobil ur fickan och ringer efter en ambulans.

Några minuter senare svänger den gula bilen in på uppfarten till huset.
De nästan hoppar ut ur bilen och en kvinna kommer fram till mig som sitter bredvid Aaron med armarna runt honom. Hennes kollega öppnar däremot dörrarna bak på bilen och drar ut en bår för att lägga Aaron på.
Kvinnan börjar prata med mig i en lugn ton och frågar lite frågor. Jag har svårt att svara men gör mitt bästa. När de har lyft upp honom på båren så visar de mig var jag kan sitta. Jag funderar om det verkligen är en så bra idé att just följer med, men jag gör det ändå. Vem ska annars göra det? Jag måste finnas där för honom.
Under tiden ambulansen åker i trafiken med full fart tänker jag på vad Aaron sa tidigare. "Det är många saker du inte vet om mig." Orden ekar i mitt huvud. Är de saker han inte vill att jag ska veta eller vill han berätta dem? Oavsett vad så måste jag få ett svar.

***

Jag har nu suttit här i vänterummet i kanske fyrtiofem minuter. Mitt i natten också. Snart lackar jag ur. Jag gillar inte att vänta och just i en stund som den här så blir det inte bättre heller eftersom min mobil snart är död. Jag ställer mig upp och börjar röra på benen och efter att ha gått runt i rummet några minuter så får jag äntligen ett besked om Aaron. Det är en ung kvinna som kommer fram till mig och säger att jag kan få besöka honom. Innan jag får gå till hans rum så berättar hon kortfattat vad som har hänt med honom och att det inte är något allvarligt att oroa sig för. Jag blir glad av beskedet och kan inte vänta att få träffa honom så sköterskan visar mig vägen till rummet och går sedan därifrån för att ge oss lite tid för oss själva.
Jag går försiktigt in i rummet och stänger tyst dörren efter mig. Där ligger han. Fridfull på sin säng. Han tittar tomt ut i mörkret genom ett fönster och verkar inte ha märkt att jag har kommit.

"Knack, knack." Säger jag och han vänder hastigt huvudet åt mitt håll.

Han säger ingenting utan tittar bara på mig med en tom blick.
Jag tar några steg närmare honom och varken han eller jag släpper blickarna från varandra.

"Hur mår du?" Frågar jag försiktigt.
"Sådär." Svarar han och det är då han släpper sin blick från mig. "Har ganska ont i huvudet."

Jag ser en stol stå bredvid hans säng så jag går lugnt fram till den och sätter mig.

"Ska du stanna kvar här?" Frågar jag.
"Bara under natten." Svarar han tonlöst och jag mäker hur hans beteende inte alls är som det ska vara men jag förstår varför.

Jag sitter tyst och tittar på honom som nu har vänt bort sin blick från mig. Då slår en tanke mig.

"Aaron." Börjar jag och han vänder tillbaka sin blick till mig.

Han säger inget i väntan på att jag förmodligen ska göra det. Jag tittar ner i golvet och vill helst inte möta hans blick när jag säger det här.

"Vad menade du med att det är många saker jag inte vet om dig?"

Allt blir tyst. Man skulle kunna höra en nål ramla på golvet, så tyst är det.

"Säg något." Säger jag och känner att gråten sätter sig i halsen.

Varför jag blir alldeles gråtfärdig har jag ingen aning om.

"Maddie.. Det här är inget bra tillfälle.."

Det är hans svar. "Det är inget bra tillfälle." Jag tycker det här är ett bra tillfälle. Vi sitter i helt tystnad och är för oss själva. Det kan inte bli ett bättre tillfälle.

"Men jag vill veta nu." Säger jag.

Jag ser hur han öppnar sin mun för att säga något men stänger den snabbt igen då han inte verkar ha något vettigt att säga. Han tittar bort från mig och det gör mig en aning irriterad. Kan han inte bara säga någonting? Jag vill ha svar nu innan det går för långt.

"Aar-"
"Du vill inte veta vad som tidigare har hänt i mitt liv. Tro mig." Avbryter Aaron.

Det är precis vad jag vill göra.

"Snälla." Ber jag.

Nu tittar han på mig igen. Rakt in i mina ögon. Det är som om han skär sig igenom dem.

"Min pappa finns inte med i bilden. Min mamma är desperat och som pricken på i:et blir Elliot arg och försvinner och har inte kommit tillbaka efter allt gräl. Och det är inte ens allt." Säger han allvarligt. "Jag sa ju att det är många saker du inte vet om mig, Maddie. Tro mig. Jag är ingen person att leka med."

Med det sagt så blir jag som förstummad. Jag vet verkligen inte vad jag ska svara, om det nu finns något att svara. Varför måste allt vara så komplicerat?

"Jag är så ledsen."

Det är det enda jag får fram.

"Var inte ledsen. Du har inte gjort något. Det enda jag önskar nu är bara att min bror ska komma tillbaka och att allt ska lösa sig lika lätt som att knäppa sina fingrar." Säger han.

Jag förstår verkligen hur han kan känna så.

Han tittar på mig och jag tittar tillbaka. Sen hoppar han åt höger i sängen så mycket det går och höjer lite på sina ögonbryn som ett tecken för att visa att jag ska komma och lägga mig bredvid honom. Jag tvekar inte en sekund vilket jag kanske borde göra efter detta samtal men en känsla inom mig säger att jag ska finnas där för honom vad det än handlar om. Jag ställer mig upp och tar av mig skorna för att sen lägga mig bredvid Aaron i sängen. Något jag aldrig trodde skulle hända efter så här kort tid. Efter att först ha suttit mig bredvid Aaron så lyfter jag upp mina ben på sängen och lägger ner huvudet på samma kudde som Aaron har sitt huvud legandes på. Jag gör allt i slow motion. Känns det som. Till sist kryper jag så nära Aaron som bara möjligt och nu när mitt huvud är i samma höjd som hans bröstkorg så jag lägger min ena hand på bröstkorgen för att känna hans närhet ännu bättre. Ingenting kan slå en sån här stund just nu.

***

Ojojoj... Har inte updaterat på läänge, men har ärligt talat inte haft någon lust eller inspiration, så jag ber om ursäkt för det men därför får ni iaf ett liiite längre kapitel nu, hoppas det duger :))