With you I have everything (svenska)

5.

Jag öppnar dörren till huset jag bor i, eller rättare sagt byggnaden, med ett halvt leende på läpparna. Vad är vitsen med att vara glad när jag ser detta tråkiga och gråa hus framför mig? Eller jag kan iallafall försöka vara glad. Aaron fick mitt hjärta att slå så mycket snabbare än vanligt så ett lite större leende kan jag väl fixa till.. Jag går in i huset, tar av mig skorna, ställer min skateboard lutandes mot en av väggarna i hallen, springer upp mot mitt rum och träffar Elise på vägen.

"Hej." Säger jag snabbt och fortsätter i riktningen mot mitt rum, men stannar några sekunder senare eftersom jag hör Elise säga mitt namn med en skarp röst.
"Madison."
"Kalla mig inte det.." Gnäller jag.
"Jag har ansvaret för dig så länge du fyller arton och ditt riktiga namn är Madison så jag får kalla dig det om jag vill." Säger hon lika skarpt som innan.

Har något hänt, eller är det bara jag? För hon brukar aldrig vara på det här humöret. Har jag gjort något..?

"Jag måste prata med dig." Säger hon allvarligt efter en lång paus.

Jag tittar oroligt på henne och börjar sedan gå mot hennes håll, långsamt, steg för steg.

"Vad har hänt?" Frågar jag.
"Kom." Säger hon och börjar gå ner sista biten för trappan.

Jag följer efter och mitt hjärta dunkar i en snabb takt. Inte lika snabbt som tidigare idag, men... Bara tanken får mig att le, men så kan jag väl inte uppföra mig i en sån här situation.. Jag skärper mig på direkten och känner att mina ben börjar göra vika under mig. Vad har hänt med Elise egentligen? Jag måste få veta snabbt innan allt har gått för långt, för jag har ganska lätt för att svimma och jag känner att det kan hända vilken sekund som helst. Precis när jag tänkt den tanken faller jag till marken i trappan.

***

Mina ögon öppnas långsamt men stängs ganska snabbt igen på grund av det starka ljuset som bländar mig. Jag sätter handen för ögonen och kan sedan öppna dom igen, normalt den här gången. Jag känner att jag ligger på något mjukt, men ser för det mesta bara ljust. Efter ett tag börjar jag se klart mer och mer men kan fortfarande inte se hur tydligt som helst, bara små skuggor av saker runt omkring. Men jag känner igen mig. Jag ligger på en av sofforna i vardagsrummet, om man ska säga så, kanske sällskapsrummet låter bättre, och med en lampa lysandes rakt i mina ögon. Jag gör ett försök i att sätta mig upp men det går inge vidare eftersom jag känner en otrolig smärta i både ryggen och ena benet. Skojar du med mig. Behövde det verkligen vara benet? Jag blir arg på mig själv, inte vet jag varför eftersom jag kunde ju inte kontrollera händelsen, men jag vill släppa ut ilskan någonstans och det skulle inte vara rättvisst att göra det på någon annan som är oskyldig. På grund av smärtan lutar jag mig försiktigt tillbaka till den första positionen jag var i.

"Madison." Säger en mjuk röst.
"Kalla mig inte det.." Svarar jag oavsett vem det var som sa det.

Jag känner igen rösten, men kan inte direkt koppla den till någon speciell ännu.

"Maddie.."

Samma röst talar.

"Hur mår du?" Frågar rösten som man märker tillhör en kvinna.
"Mitt högra ben och min rygg gör ont." Svarar jag.
"Okej. Låt mig se." Säger hon.
"Försiktigt!" Skriker jag när hon rör mitt ben.
"Förlåt." Säger hon med sammanbitna tänder verkar det som.
"Förresten. Kan någon ta bort det här eländiga ljuset som lyser mig rakt i ögonen. Jag ser ingenting." Svarar jag ilsket.

Mitt humör asså.. Oooh... Jag tycker synd om dem jag pratar till.

"Absolut. Förlåt mig." Säger kvinnan.

Äntligen förs ljuset åt sidan och jag kan till slut se igen.

"Tack." Säger jag tonlöst.

Nu ser jag normalt igen och märker att flera av mina rumsgrannar står runt omkring mig och jag skäms en aning efter att ha skrikit på henne jag nu ser. Juliana. Husets mest kunniga inom sjukvård. Jag försöker låtsas som ingenting men skuldkänslorna sitter kvar. Jag stirrar på de andra för att visa att dom kan gå härifrån, men de verkar inte förstå det. Som tur är ser jag Elise som tittar på mig. Jag vinkar henne till mig och hon kommer.

"Kan du säga åt alla att gå, det känns liksom lite stelt med alla här." Viskar jag till henne.

Hon nickar och börjar gå till de andra som hon pratar tyst med men jag hör fortfarande vad hon säger.

"Madison vill helst att ni går härifrån. Ni kan få träffa henne senare." Säger hon tyst.

Ingen verkar svara på det hon säger, jag ser dem bara gå ut ur rummet, med stela miner, inte några känslor över huvud taget.

"Tack." Viskar jag till Elise när alla har gått ut och bara hon, jag och Juliana är kvar i rummet.

Det finns som en slags gardin-sak/dörr-sak som man kan dra för vid öppningen av rummet om man vill separera det här rummet med rummet bredvid och jag ser hur människor tittar in men försvinner bakom den så kallade gardin-saken när Elise stänger den framför deras ansikten. Jag andas tungt ett par gånger men slappnar sedan av när Juliana kollar mitt ben.