With you I have everything (svenska)

28.

"Tack för hälpen." Säger jag till Aaron som står bredvid stolen jag sitter i i ett litet rum där jag har fått koppla av.
"Det var så lite, det är ju en självklarhet att hjälpa någon i nöd." Säger han självsäkert och ler.

Det får mig också att le. Att någon som Aaron som knappt känner mig kan göra så snälla saker mot mig.. Det trodde jag aldrig skulle kunna hända.

"Aaron." Säger jag försiktigt.
"Mm?" Mumlar han till svar.
"Varför är du så snäll mot mig? Jag menar, vi känner ju knappt varandra men ändå är du så snäll mot mig. Varför?" Frågar jag.
"Man ska ju vara snäll mot alla och alltid tänka på andra före än själv. Att vara omtänksam är en något man aldrig kan vara för mycket av." Svarar han och det får mig varm inombords.

Han får mig att tänka på ett helt annat sätt och börja om på nytt. Han får mig på bra humör och jag känner att han är någon man kan lita på.
Tystnaden tar över och jag känner att stunden blir en aning stel. Men som tur är säger Aaron något.

"Mår du bättre nu?"
"Mm, ganska." Svarar jag.
"Vill du gå tillbaka eller vila lite till?" Frågar han.
"Gå tillbaka." Svarar jag kort och kliver av stolen.

***

En knackning på min rygg får mig att rycka till och vända mig om.

"Hej." Säger jag med en tonhöjning.
"Hur mår du?" Frågar Oscar oroligt.
"Bra. Jag blev bara lite yr, men nu är det bättre." Svarar jag.

Han nickar och ett litet leende trär fram på hans läppar. Överraskande nog sträcker han ut sina armar och drar in mig i en kram. Jag blir stel i kroppen för jag känner hur Aarons blick är fäst på oss två och jag är helt säker på att han inte gillar det han ser. Därför tar jag mig försiktigt ur kramen och tittar snabbt in i Oscars ögon innan jag tar tag i Aarons hand och drar med honom in i folkmassan.

***

Efter att Selena Gomez hade gått upp på scen och sjungit flera låtar frågar Aaron mig om jag behöver skjuts hem. Vi står utanför byggnaden festen hålls i och jag ser att han blickar bort mot en röd porsche. Jag tvekar lite men överväger till slut på att åka hem med mina vänner istället. Jag går in i byggnaden igen och börjar leta efter dem bland alla människor men hittar dem inte. Jag ringer Jasmine men jag tror inte hon hör att hennes telefon ringer på grund av den höga musiken.

"Vet du vad.." Börjar jag. "Jag kanske behöver skjuts hem ändå."

Aaron nickar och följer mig till bilen. Han öppnar dörren åt mig som en gentleman och jag stiger in och sätter mig på sätet.

"Var bor du?" Frågar han och jag talar om vad vägen heter.

Den vägen han kör på känner jag igen tills han svänger vänster istället för höger. Vägen till vänster leder ju direkt ut till en skog, vad hållar han på med? Jag börjar få panik men försöker agera normalt. Jag funderar över om jag ska säga något eller inte. Jag tar till slut modet och gör det.

"Du skulle ha svängt höger längre bak." Säger jag en aning tyst.
"Jag vet." Svarar han och nu får jag verkligen panik.

Sådär uppför sig bara människor som har några slags av problem. Han måste i alla fall tala om varför han kör här.

"Anledningen till varför jag kör här är för att jag vill visa dig någonting." Säger han och det är exakt som om han kan läsa mina tankar.

Lugnet inom mig börjar i alla fall ta över men det han precis sa känns fortfarande lite skumt. Han kan ju läsa mina tankar. När jag tänker mer och mer på vad han sa, att han vill visa mig någonting, är det som att jag inser att det kan betyda vad som helst. Det kan ju betyda både något bra och dåligt. Jag blir orolig igen men försöker få lugnet tillbaka.

"Så. Nu är vi framme." Säger han kort och jag har verkligen ingen aning om vad som kommer hända här näst.

Jag öppnar min dörr själv den här gången för jag vill inte riskera att han ska göra något med mig. Han går runt bilen och för varje nytt steg han tar börjar mitt hjärta slå snabbare. Han kommer mot mig och nu står han så nära att jag nästan han känna hans kropp röra vid min.

"Kom. Följ bara efter mig så får du se vad jag vill visa."

Okej.. Ska jag, ska jag inte? Det verkar riskabelt men jag känner att jag måste lita på det han säger så jag börjar gå efter honom. Han går dit där tätskogen trär fram men efter att vi gått en stund börjar träden glesa ifrån varandra.
Vi har nu gått i över tio minuter och då ser jag det. Något som jag aldrig hade trott fanns här. Under de många år jag har bott här och under den tid jag har spenderat i den här skogen så är jag nu förvånad över att jag aldrig upptäckt den här platsen. Det är en sjö som spricker ut ur skogen. Vattnet glittrar även fast solen inte står framme på himlen just nu. En brygga leder ut över vattnet och flera träd lutar sig över bryggan och ingången till den. Det är så underbart vackert. Stenar omringar sjön och en liten stig leder ut till vattnet. Jag säger ingenting utan njuter bara av synen.

"Visst är det fint?" Säger Aaron och tittar på mig som fortfarande har blicken fäst på omgivningen.

Jag får inte fram några ord utan nickar bara instämmande.

"Men det här var egentligen inte det jag ville visa från början, utan det viktigaste är något annat." Säger Aaron och tar tag i min arm och drar med mig längre in i skogen. Han går med snabba steg men saktar ner efter ett tag vilket borde betyda att vi är framme.

"Blunda nu." Säger han och tittar på mig så jag gör som han säger.

Jag gör det och håller ett hårt grepp om hans arm så jag inte går åt fel håll eller snubblar över något. Han säger hur jag ska gå och konstigt nog fungerar det bra, för jag är inte direkt den där tjejen som gör allt bra, jag är mer den tjejen som brukar göra bort sig, men nu fungerar det förvånansvärt bra.

"Okej. Stanna här nu, så kommer jag alldeles strax." Säger Aaron och jag blir orolig på nytt men gör ändå som han säger.

Han kommer tillbaka inom kort och säger att jag ska sträcka fram mina händer. Jag gör det och tar emot det han lägger i dem.

"Nu kan du titta." Säger han och jag tittar direkt ner på mina händer.

Jag ser och ett rep, tittar upp och inser vad han vill att jag ska göra. Jag ska tydligen ta mig över en bäck med hjälp av det här repet som han en enkel knut längst ner.

"Aldrig." Säger jag. "Det här tänker jag inte göra."
"Jo, kom igen. Jag vill verkligen visa dig vad som finns på andra sidan." Säger Aaron med en gullig röst som får mig att inte vilja säga emot.
"Då får du köra först." Svarar jag.
"Okej." Svarar han kort och tar repet.

Han sätter knuten mellan benen och svingar sig över. Jag tvivlar på att det är lika lätt som det ser ut, men jag gör ett försök. Jag sätter med skakiga händer knuten mellan benen som Aaron gjorde och tänker på vad som egentligen skulle kunna hända. Nästan ingenting. Det är bara en liten bäck under mig, inte så farligt. Kom igen Maddie, du klarar det här.
Jag som trodde att jag i alla fall skulle hinna bli tjugio innan min död..

***

Dålig uppdatering-jag vet
Sämst uppdatering-jag vet, sorry..
Det får aldrig hända igen uppdatering-JAG ÄR SUPER LEDSEN, DET KMR INTE HÄNDA IGEN (ska iaf försöka), FÖRLÅT!
Däremot.. Ett längre kapitel-japp, det har ni precis läst