With you I have everything (svenska)

12.

"Vad gör du i livet förutom att komma hit och titta på mig förstås?" Frågar Aaron sarkastiskt som sitter bredvid mig och verkar ha hittat en skön position.

Han sitter som en säck men det ser ärligt talat rätt så skönt ut.
'Tillbaka till verkligheten'.
Jag vet inte om jag ska tycka han är charmig eller bara för mycket på. Jag antar lite av båda. Men i just denna stund.. Mest sarkastisk och lite fjantig, fast jag gillar det, jag gillar liksom inte killar som bara är tråkiga och aldrig pratar så efterson jag är ganska livlig så gillar jag personer med liknande intressen och personlighet.

"Ehm. Hehe..." Skrattar jag fram.

Vad ska man svara?

"Grejen är att jag inte kommer hit så ofta så din "teori" om att jag kommer hit för att spana på dig verkar inte vara så sann, ellerhur?" Ljuger jag fram.

Jag kommer ju hit minst fem gånger i veckan...

"Okej, så du säger att du har en identisk tvillingsyster som gillar att skate'a och som jag verkar ha förväxlat dig med, för jag menar... Jag är rätt säker på att jag antingen ser dig eller att jag ser någon som liknar dig här i parken varje dag efter klockan fyra."

Busted!

"Ehm, ja... Precis." Svarar jag långsamt och väldigt, väldigt osäkert.

Från ingenstans börjar Aaron lukta runt om sig och jag börjar undrar vad han håller på med. Precis när jag ska fråga avbryter han mig.

"Jag känner att det luktar lögnare. Känner inte du det?" Frågar han lite kaxigt och jag känner att rodnaden börjar komma igång på mina kinder.
"Mm, kanske det." Svarar jag kort.
"Du behöver inte försöka lura mig. Det är ingen idé. Jag är bättre än en utbildad detektiv på att se om någon ljuger eller talar sanning." Svarar han en aning konstigt, enligt mig. "Jag vet inte vad du gör i ditt liv, men jag är mer än 100% säker på att du inte har en identisk tvilling. Ledtrådar finner man till exempel i och med att du visste exakt vilken park jag menade när vi sms:ade.."

Han har avslöjat mig och jag skäms. För vem vill att en snygg kille ska komma på en när man sitter precis framför honom? Ingen.

"Vad jag gör i livet frågade du väl?" Säger jag snabbt för att komma över den pinsamma stunden.
"Mm." Mumlar han till svar med ett stolt leende på läpparna som om han har vunnigt något.
"Jag gillar att dansa." Svarar jag kort men jag ser på hans blick att det inte är tillräckligt som svar.
"Så du dansar." Försäkrar han sig.
"Jag dansar för mig själv." Svarar jag. "Jag är inte med i ett team eller så."

Han nickar förstående men jag ser fortfarande på honom att han inte är nöjd med endast det lilla svaret på hans fråga.

"Men vem är du? Förklara för mig vem du är, för jag vill gärna veta." Säger han lugnt och stunden blir direkt stillsam och raka motsaten till sarkastisk och kaotisk, mer känslosam. Fridfull.
Jag tittar tillbaka så långt bak jag minns till början av mitt liv.

"Okej." Svarar jag och tar ett djupt andetag. "Jag bor på ett ungdomshem och har bott där hela mitt liv eftersom min familj, eller iallafall min mamma, lämnade mig som liten. Så liten att jag inte ens minns stunden då jag lämnades och när jag då blev insatt på hemmet så var det för alla slags åldrar men när jag fyllde fjorton så delade dom upp hemmet och gjorde så alla från tretton upp till tjugo bor där och alla från ett år upp till tretton bor på en annan plats. Men mer om min uppväxt kan jag inte säga eftersom inget speciellt hände förutom att jag fick en kontaktperson, Elise, sedan fyra års ålder och jag har kvar henne än idag. Men mina intressen är väl att skate'a och att dansa. Jag är helt enkelt inte så intressant."

Efter att ha sagt det så svävar massa känslor uppe i luften som sorg men också nyfikenhet. Fast just jag känner nog mest sorg efter att ha tagit upp det om min mamma och min barndom. Jag sväljer hårt och försöker hålla inne tårarna. Aaron verkar ha lyssnat noggrant till vad jag sagt men säger ingenting. Jag känner att han är en riktigt bra lyssnare och han verkar förstå vad jag har sagt vilket känns skönt. En icke god lyssnare kan man inte prata så lätt med, men med Aaron känns det skönt att få prata av mig med på grund av hans fina personlighet. Han skuttar närmare mig och sätter en arm om mina axlar medans den andra smeker min hand. Precis när han satte sin arm om mina axlar så kände jag att det är okej att känna såhär och att det är okej att gråta så det är precis vad jag gör. Jag låter en tår falla ner åt gången, inte som en fors, utan bara några enstaka som faller ner för min kind och vidare ner för hakan och halsen. Jag lyfter min fria hand och torkar bort tårarna med den samtidigt som ett halvt leende sprider sig på mina läppar.

"Det är okej." Säger Aaron lugnt. "Det är okej att visa sig svag ibland, för den som visar sig svag någon gång för andra är oftast den som har hållit inne sina känslor för länge. Den som ser ut att vara svag är egentligen den som är starkast."