With you I have everything (svenska)

31.

Jag harklar mig.

"Tack för igår.. Och skjutsen." Säger jag.

Han ler snett och tittar knappt på mig. Jag stänger bildörren efter mig och säger ett snabbt hejdå innan jag ser honom ge mig en kaptens vikning och köra ner för uppfatten till mitt hem och sedan vidare ut på den stora vägen. Jag ger ifrån mig en suck och går sen med långsamma steg mot ytterdörren. Mitt hjärta dunkar snabbt och mitt självförtroende sjunker till noll. Jag har verkligen ingen aning om vad jag ska säga till Elise. Dörren kommer bara närmare och närmare mig för varje nytt steg jag tar och det gör mig nervös. Otroligt nervös. Vad ska jag säga? Ska jag gå till henne? Kommer hon till mig? Vilka känslor ska jag visa? Många frågor yrar runt i mitt huvud och det får mig bara att bli mer arg på mig själv. Varför sa jag bara inte till henne vart jag var..? Varför måste jag vara så envis... Med en skakig hand trycker jag ner handtaget försiktigt och försöker utesluta alla mina dåliga och påträngande tankar. Det går bra till en början men när jag ser hallen slår mitt hjärta dubbelt så snabbt som tidigare. Jag låter mina skor glida av mina fötter och sen börjar jag gå mot trappan för att sen gå upp till mitt rum.

"Maddie!" Ropar en röst bakom mig som jag känner igen väl.

Rösten låter konstigt nog inte arg, utan mer orolig. Jag vänder mig om långsamt och när jag ser en gråtandes Elise blir jag orolig.

"Var har du varit?" Nästan skriker hon och hennes röst är alldeles hes.
"J-ja-jag var med mina vänner." Säger jag och det kan inte låta mer som en fet lögn.
"Men varför har du inte sagt något, du kan inte bara försvinna utan att tala om för mig. Eller någon här för den delen! Vi har varit så fruktansvärt oroliga så vi nästan ringde polisen, fattar du inte allvaret i det här?" Får hon ur sig med sin hesa röst.

Jag känner hur allt hon säger är riktat mot mig och det är klart det är, men det brukar inte hända hur ofta som helst. Tårar sätter sig bakom ögonlocken och är snart påväg att släppas ut. Jag sväljer hårt och ser djupt på Elise som ser på mig. Jag kan inte ta det här. Det går bara inte. Jag vänder mig om och springer uppför trappan. Jag låter tårarna spruta vilt, för nu spelar det ingen roll.

***

Jag tittar mig själv i en av spegelarna vid toaletterna och det enda jag ser är ett spökliknande ansikte. Jag sköljer mitt ansikte och glömmer helt bort att jag har smink på mig så när jag har torkat mig och tittar mig själv i spegeln blir jag nästan rädd över synen. Jag spärrar upp ögonen men suckar sen för jag har verkligen ingen lust till att ta bort sminket. Just nu känner jag mig alldeles för trött för att göra det så jag låter det vara. Det kanske är dåligt för huden men hur mycket vet jag om smink egentligen?
Jag går ut från toaletterna och börjar hasa mig till mitt rum. Då slår en tanke mig. Var det inte meningen att Jasmine skulle tala om för Elise att jag inte var i fara? Varför blev Elise så arg på mig då? Jag blir direkt piggare och börjar gå snabbare till mitt rum. Det första jag gör när jag är framme är att låsa dörren till mitt rum och sen gå fram till min mobil för att höra av mig til Jasmine.

Från: Maddie
Hörde du av dig till Elise? För hon verkade alldeles upprörd när jag kom hem..

Jag väntar en stund på svar och efter några minuter vibrerar min mobil.

Från: Jasmine
Neeeej! Förlåt :(( Jag glömde helt bort det, jag är så ledsen, snälla säg inte att du blir arg på mig nu...

Från: Maddie
Aha... Men ååh, du sa ju.. Äh vet du vad, det gör inget, jag skulle inte lagt allt ansvar på dig, allt var inte ditt fel

Från: Jasmine
Nej men.... förlåt

Från: Maddie
Det är lugnt :)

Från: Jasmine
<3

Från: Maddie
<3