With you I have everything (svenska)

23.

Han tar mig i armen som jag gjort med honom tidigare och drar mig in i en affär.

"Vad är det?" Frågar jag nyfiket.
"Du får se." Svarar han kort och fortsätter dra mig vidare.

Han för mig ner för trappor, in i rum och vidare genom gångar och till slut står vi i en korridor, tom på folk, framför ett skåp. Han släpper taget om min arm och går närmare skåpet och öppnar det. Rakt framför mig hänger flera klänningar. Vad är det här? Varför vet han om den här platsen och har dragit mig hit? Jobbar han här eller något? Jag fattar ingenting..

"Oscar, vad är det här och.. Vem är du?" Frågar jag en aning orolig över vad vi gör här.
"Mina föräldrar jobbade här så de ägde en del av butikerna och det här är en av dem. Dessa klänningar tillhörde min mamma och jag har fått lov av den nya ägaren att ta hem dem men aldrig gjort det för jag hade inte ett hem efter mina föräldrars död." Svarar han och jag ser hur han verkligen anstränger sig för att hålla inne tårarna och inte visa sig svag.

Direkt sätter jag handen för munnen och börjar trösta honom.

"Jag är så ledsen." Säger jag och känner att jag nästan börjar gråta.

Jag brukar aldrig gråta framför folk men det här tog verkligen på mig hårt. Inte vet jag varför, för jag menar, jag kände ju inte hans föräldrar men det bara känns i hjärtat.

"Jag beklagar." Säger jag sedan tyst och visar empati.

Vi står där tysta en stund som en tyst minut, för det behövs. Ibland behöver man en sådan för att rensa bort dåliga och hemska saker som hänt.

"Maddie.." Säger han plötsligt och slänger sig i mina armar med tårar rinnandes ner för kinderna och vidare till halsen.

Först kommer det som en chock för mig men sen förstår jag hur han känner och tröstar honom ännu mer. Jag klämmer fast mina armar hårt om honom och han gör detsamma.

"Jag vet inte vad jag ska göra, jag saknar dem så mycket." Säger han mellan tårarna.
"Det kommer bli bra. Andas lugnt. Djupa andetag. In. Ut. In. Ut...." Säger jag i ett försök att få honom fokuserad på annat. "Jag finns här för dig."

Han snyftar till och jag hör hur han följer det jag sa. In. Ut. In. Ut. Sen börjar han lossa på greppet han har om mig så jag följer hans exempel.

"Tack för att du finns." Säger han och tittar in i mina ögon.

Jag tittar på honom och våra ögon möts. Jag drunknar i djupet av hans ögon och förs bort till en helt annan värld för en sekund men avbryts av att hans ögon börjar vattna sig på nytt vilket leder till att han är tvungen att torka bort tårarna som kommer. Han gör det med ena armen och drar sedan kraftigt in luft i näsan och andas ut genom munnen.

"Välj en." Säger han tyst och visar med handen vad han menar.

Min blick förs mot riktningen han håller sin hand och jag ser att han menar klänningarna.

"Nej, nej, nej." Säger jag och rynkar smått på ögonbrynen. "Jag behöver verkligen inte."
"Jo. Jag vill att du ska ha en. Inte för jag känner dig så väl men det känns som det och redan imorse märkte jag att du var en person som vill andra väl. Jag vill verkligen att du ska ha en, så för min skull, ta en." Säger han och det tar mig ännu en gång i hjärtat.

Han är så underbart snäll och jag vet inte vad jag ska svara. Jag känner mig stum på nytt.

"T-tack." Stammar jag fram.

Jag går långsamt fram till garderoben och drar försiktigt min hand mot alla klänningar. De alla är vackra så jag inte vet vilken jag ska välja.

"Den här matchar dina ögon." Säger Oscar som diskret ställt sig bredvid mig och håller nu upp en klänning med paljetter som drar åt både det röda och det silvriga hållet.

Den glittrar och med tanke på att det är en stor fest ikväll med en artist som kommer så passar den klänningen perfekt.

"Tack." Yttrar jag för femtioelfte gången.

Oscar är verkligen inte den personen jag trodde han skulle vara.
Han är så mycket bättre.