With you I have everything (svenska)

29.

När mina fötter äntligen nuddar marken kan jag börja andas igen. Jag låter luften inom mig lämnas och stiger av repet. Aaron hade tagit tag i det redan innan så nu står jag med skakig kropp på marken och väntar på vad som kommer hända här näst. Aaron sätter fast repet mellan två grenar så det inte ska kunna lossna. Sen går han mot mig och ler.

"Kom." Säger han och börjar gå mot höger där skogen blir tätare igen.

En vind sveper förbi och jag ger direkt ifrån mig en rysning. Av någon konstig anledning får jag en känsla av att det här inte är en bra plats, men jag litar som sagt på Aaron just nu, vilket jag egentligen inte borde göra med tanke på att jag inte känner honom så väl... Men men, ibland får man riskera lite.
Aaron är någon meter framför mig men stannar för att se att jag hänger med. Han väntar in mig och sen går vi sida vid sida sista biten innan han stannar upp som tidigare.

"Maddie, kan du blunda igen?" Frågar han mig.

Jag nickar. Sen blundar jag och väntar på vad han ska göra. Efter en liten stund hör jag ett underligt ljud. Jag kan inte direkt koppla det till något speciellt utan fortsätter bara blunda och tänker inte mer på ljudet jag nyss hörde. Plötsligt känner jag något vid mina händer. Det känns också som rep men med en pinne mellan de två repen som finns på varsin sida om pinnen. Jag kopplar det jag har i händerna till en repstege och när jag får öppna ögonen igen så ser jag att jag hade gissat rätt. Den är utsträckt som om den leder till något längre bort. Jag tittar åt det hållet den riktar sig mot. Sen tittar jag upp och ser något kamouflerat uppe i ett av de höga träden. En trädkoja.

"Jag och min pappa byggde den." Säger Aaron plötsligt.

Jag vänder blicken åt hans håll.

"När?" Frågar jag.
"För många år sedan. Kanske när jag var sju, åtta, nio år." Svarar han som om han inte vet exakt.

Jag tittar frågande på honom. Om den här platsen är så speciell för honom så han ville visa mig den så borde han väl komma ihåg när kojan byggdes.

"Minns du inte, eller.." Börjar jag men avslutar inte meningen för han verkar förstå vad jag menar.
"Jo. Jag minns. Jag var åtta år, skulle precis fylla nio. Det var liksom som en för-present från mammas pojkvän att bygga den här med honom. Vi hade haft en väldigt nära relation, men innan jag hann fylla nio så försvann han, eller rättare sagt, han lämnade oss, mig, min mamma och min bror, som du vet. Vi hann aldrig bygga klart den tillsammans så istället hjälpte min lillebror mig med det. Jag och mammas kille brukade alltid vara i den här skogen tillsammans. Det var som våran plats där vi kunde komma bort från allt annat runt omkring oss, så därför är den här platsen väldigt speciell för mig. Han blev som min pappa som aldrig fanns där för mig." Säger han med så mycket känslor så det får mig att fälla tårar.

Jag fortsäter titta på honom som jag hela tiden gjorde medan han pratade. Jag har aldrig fått veta hur det känns att ha en pappa men det jag känner just nu känns så äkta. Jag känner att jag kan relatera på något konstigt sätt.
Jag torkar bort tårarna från mitt nu blöta ansikte och drar sedan in Aaron i en varm kram. Jag känner hur han andas oregelbundet i min nacke vilket borde innebära att han i denna stund gråter. Jag flyttar mitt huvud från att ha varit lutad mot Aarons axel till att nu titta på honom.

"Det är ingen fara. Jag finns alltid här om du behöver något." Säger jag med en så lugnt ton i rösten som möjligt.

Men okej.. Jag kanske gick lite långt med att säga det där men jag har alltid varit en sådan person som vill hjälpa alla och alltid finnas där för människor.

"Tack." Svarar han tyst men högt för mig eftersom han är så pass nära mitt öra. "Asså hjälp... Jag är så barnslig." Fortsätter han.

Jag rynkar på ögonbrynen.

"Jag vill verkligen inte gråta framför folk och framstå som en mes men jag kunde inte hålla mig den här gången och jag hoppas det är okej för dig."
"Men ja, såklart det är okej, Aaron. Det är mer än okej. Det är normalt att gråta så det är ingen fara." Svarar jag och tittar samtidigt på honom.

Han torkar bort de sista tårarna och leder mig sen till träkojan. Vi båda klättrar upp och sitter lutandes mot en vägg och tittar ut genom en lucka i taket så man kan se den vackra stjärnhimlen. Det är tyst men ändå väldigt skönt. Jag känner att den här tystnaden behövs. Det var ändå så hög volym under festen så det känns bra med en tystnad efter allt.