With you I have everything (svenska)

19.

"Oj, förlåt. Jag är så klumpig..." Säger jag och skäms.
"Det är lugnt." Säger Oscar som ligger underst och är påväg att skratta.

Jag ser på honom hur han suktar efter att få skratta och någon gång måste ju vara den första. Med det menar jag att han nu bryter ihop.

"Vad är kul?" Frågar jag en aning små surt men kan till slut inte låta bli att skratta med.

"Schhh! Kan ni vara lite tysta." Ropar de som sitter i soffan.

Jag håller snabbt handen för munnen men tar bort den och ber om ursäkt samtidigt som jag känner att jag inte kan sluta skratta och är tvungen att gå ut ur rummet. Med vackliga ben ställer jag mig upp och hjälper sedan Oscar och vi går snabbt ur ut rummet. Väl ute ur rummet fortsätter vi skratta tills vi får ont i magen. Till slut skrattar vi inte mer utan ligger istället på golvet med magont. Hela situationen är så komisk att det vill få mig att skratta mer men jag får stoppa mig själv för att inte göra det. Jag hade väl fel om vad som skulle hända under tiden då jag skulle visa runt. Jag hade fel om Oscar. Jag trodde han skulle vara en helt annan person än vad han var. Han är en person som... Han är en "jag" ungefär. Han är en öppen person med humor. Väldigt kortfattat men det räcker som beskrivning för mig.

***

En knacking på min dörr hörs och jag pausar filmen som visas framför mig och Oscar. Vi ser på Divergent vilket är en film precis i min smak, en film som Oscar också verkar uppskatta. Jag ställer mig upp och går mot dörren. Jag pressar ner handtaget och öppnar dörren. Framför mig står Elise med samma leende som tidigare.

"Hej." Säger jag kort.
"Hej." Svarar hon och sneglar in i mitt rum och möter Oscars blick.

Han vinkar till henne och hon säger hej till honom också.

"Jag ville bara veta vad ni gjorde för..."
"Elise, du behöver verkligen inte titta till oss. Vi är inga barn längre, men tack för att du bryr dig." Avbryter jag och försöker låta artig men istället kanske lite mer bestämt.
"Nej, du missförstår mig. Jag ville bara se vad ni gjorde för jag har lite fika till er."

Jag går närmare Elise med en hungrig blick och hör hur Oscar snabbt ställer sig upp och går fram till henne han med. Han ställer sig bredvid mig och vi båda tittar på Elise som små, hungriga hundvalpar som ber om mat. Elise börjar skratta, förmodligen för hur vi ser ut just nu, men jag är bara sugen på fika nu så jag blir en aning frustrerad över att hon bara står där och skrattar.

"Var är fikat?" Frågar jag besatt. Besatt av ätbara saker.
"Ta det lite lugnt." Svarar Elise och har nu slutat skratta men istället tar fram något bakom ryggen. Min blick förs mot brickan hon håller i med fika. Det verkar som Oscar också tittar lika passionerat som mig på brickan. Det börjar vattna sig i min mun och suget efter vad jag nu ser framför mig blir allt större och större.

"Varsågoda." Säger Elise och ger brickan till mig.
"Tack." Ropar jag efter henne som nu börjar gå mot trappan ner.
"Tack, Elise." Ropar Oscar med.

Jag stänger dörren med ena foten och tittar fortfarande på alla godsaker som finns på brickan. Sen sätter jag mig ner i sängen bredvid Oscar som redan har satt sig ner. Min dator är placerad framför oss och vi sitter på varsin sida om den. Mellan oss finns ett mellanrum som passar perfekt för brickan. Jag ställer ner den där och vi granskar noggrant vad som finns på den. Tigerkaka, saft och två glas, popcorn, choklad och chocolate chip cookies. Precis det jag gillar. Hoppas bara Oscar gillar det. Eller det är ingen fråga. Han har redan börjat hugga in.

"Oj...." Börjar han och lägger genast ner kakan han har i handen som han höll på att sätta i munnen. "Förlåt..." Säger han tyst och jag ser hur han skäms.

Jag klarar inte av att hålla mig mer för skratt utan brister ut. Jag får nästan lika ont i magen som tidigare men klarar mig, som tur är, den här gången.

"Vad?" Säger Oscar och verkar inte förstå någonting.

Jag fortsätter bara skratta men till slut börjar jag förklara.

"Jag skojade bara med dig, jag själv äter ännu värre än det där." Säger jag och skrattar i slutet av meningen och först då börjar han förstå vad jag menade med det oförväntade skrattet.

Han hakar på och skrattar han med och vi skrattar som tidigare, men försöker att inte få lika ont i magen den här gången. Sen, efter att ha trappat ner på skrattandet, tar jag en kaka i handen och pressar in hela i munnen och han gör samma sak med kakan han la åt sidan tidigare.
Oscar verkar vara en sån person man kan göra allt med. Det här är visserligen första dagen jag är med honom men jag känner ändå att jag kan prata, skratta och vara mig själv med honom hur lätt som helst.