With you I have everything (svenska)

4.

Jag står helt stel precis då jag ser Aaron börja jogga ifrån mig till sin kompis som om ingenting speciellt har hänt. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller göra, men jag känner hur rodnaden ganska snabbt tar över. Jag bröjar titta mig omkring för att se till så att ingen såg, men någon gjorde det och den någon är Jasmine. Hon ger mig en förvådad blick och står där med öppen mun. Jag släpper ut mitt hår och drar i det några gånger med ett lekfullt leende på mina läppar för vad ska jag göra liksom? Jag har aldrig varit med om det här förut så jag vet inte hur jag ska agera, men jag försöker iallafall göra det bästa möljiga av situationen. Både jag och Jasmine står och tittar på varandra men sen kommer hon fram till mig med ett stort flin på sina läppar och jag vet precis vad som kommer hända nu.

"Vem var det där?" Frågar hon glatt med olika toner på orden.
"Ehm.." Börjar jag. "En.. Kille. Som.. Jag typ känner.." Ljuger jag fram.

Eftersom jag är en sådan person som inte gillar att ljuga så ger jag mig efter att Jasmine har tittat på mig med den där seriösa blicken och vet att jag ljuger på grund av att jag stammade fram orden.

"Svara ärligt!" Säger hon med pirr och nyfikenhet i rösten. "Jag vet att du ljuger, Maddie. Jag känner dig."
"Okej.. Ärligt talat så vet jag inte vem han var." Säger jag och brister ut i skratt men Jasmine verkar inte tycka att det är roligt, hon vill ha detaljer. "Det är sant, jag lovar. Tro mig."
"Aa du vet.. Som om jag ska gå på att du inte alls vet vem det var."
"Nej, jag är fullt seriös." Svarar jag med allvar i rösten. "Men för att göra historien kort så skulle jag åka av banan, men det var för mycket folk så jag kom inte ut, och fråga mig inte hur, jag har bara aldrig åkt så där dåligt.. Men iallafall. Sen eftersom jag stannade för länge på banan så krockade vi när jag precis fick chansen att ta mig ut och sen hände det där."
"Okej, men hur förklarar du kyssen han gav dig då?"
"Åh, jusste. Jag vet inte hur jag ska förklara den. Det bara hände." Svarar jag kort.
"Okej, orka prata, jag litar på dig." Svarar Jasmine med ett leende på läpparna.

Hon sätter sin arm runt min axel och vi bestämmer oss för att gå hem.

***

På vägen hem tänker jag på händelsen och det jag förklarade för Jasmine. "Eftersom jag stannade för länge på banan så krockade vi." Om det inte skulle varit så mycket folk som det varit just vid den tiden så skulle jag aldrig krockat med Aaron, och då skulle jag aldrig få träffa honom och då skulle jag inte fått kyssen av honom heller... Var allt menat att hända? Eller jag förstår inte. Han kan ju vara vilken person som helst, men utifrån vad jag sett så tror jag allt det som hände inte var så dåligt, utan tvärt om. Det var bra, för vem vet? Ödet kanske vill få ihop oss och jag kanske kommer träffa honom igen. Eller bara kanske... Men man kan alltid hoppas.