With you I have everything (svenska)

34.

Jag och Aaron har börjat prata igen. Det känns så mycket skönare nu. Innan kändes allt så stelt medan jag nu kan slappna av både när jag är i närheten av honom och när jag bara tänker på honom. Hans ansikte som är så fint kurvat, hans läppar som har så unika former, hans ögon... Hans ögon. Varje gång jag ser in i dem så drunknar jag och blir som paralyserad. De är så otroligt vackra och lyser upp hela hans ansikte. De tittar på mig i detta ögonblick dessutom. Det är det som får mig att tänka på det här sättet. Utan föremål framför mig i verkligheten är det inte lika lätt att leva sig in i en stund och tänka djupt. Allt blir bara så mycket mer äkta i verkligheten.

Dina ögon. De är så vackra, Aaron.

Det är precis vad jag vill säga till honom men det går inte. Det är inte så lätt när man inte har pratat med varandra öga mot öga så mycket på sistonde.
Första gången jag såg honom på tre veckor blev idag. Jag visste verkligen inte att jag skulle vara så nervös som jag var när jag såg honom komma mot mig i parken där vi träffades för allra första gången. Jag tror han är någon som tar stor del i mitt liv. Det är en sak man borde veta rakt av men för mig går det inte riktigt att bestämma just på grund av att vi inte har träffats på tre veckor, bortsett från nu.

"Det var inte igår." Säger Aaron när vi står väldigt nära varandra.

Jag ler över tanken att jag får träffa honom igen.

"Jag fattar inte att vi var så löjliga och höll på som vi gjorde." Säger han.
"Nej inte jag heller." Svarar jag och det är det första jag säger. "Igen.. Förlåt."
"Nej förlåt mig. Du gjorde inget fel." Säger han och jag orkar inte hålla på att argumentera om det så jag låter det vara även fast jag vet att jag gjorde en del fel också.
"Så.. Vad hade du tänkt dig att vi skulle göra här?" Frågar Aaron.
"Typ prata om saker, men jag tror det mesta redan är uträtt." Svarar jag och när jag säger det tänker jag på vad vi annars ska göra och det verkar inte finnas så mycket mer att ta itu med.
"Mm." Mumlar han till svar men det känns som om han vill säga något mer men tvekar.
"Eller asså.. Ville du säga något mer?" Frågar jag men vet att han vill det.
"Mm typ." Svarar han tveksamt.
"Okej.." Börjar jag och säger det på ett sätt så han ska fortsätta in på samtalsämnet.
"Efter att jag lämnade dig så pratade vi inget alls på tre veckor... Hur kändes det liksom.. För dig?" Frågar han försiktigt.

Jag blir alldeles stel. Vad menar han? Det angår väl inte honom? Jo, det är precis vad det gör... Varför, varför, varför var han tvungen att ställa den frågan? Under de tre långa veckorna vi inte hörde av oss till varandra så har jag saknat honom mer än vad jag har saknat någon annan i hela mitt liv. Han får mig att bli så glad när jag är med honom. Visst, jag hade fortfarande kul när jag inte var med honom och istället var med till exempel Oscar, men under de stunder som jag var helt själv så saknade jag honom mer än någonsin och var nästan alltid uttråkad. Jag behövde helt enkelt honom där vid min sida.

"Ehm, asså.. Du vet... Som alltid." Börjar jag och kliar mitt bakhuvud osäkert.

Han tittar frågande på mig vilket gör att jag känner mig ännu mer stressad.

"Jag hade alltid kul under de tider då jag var med andra." Säger jag och jag ser besvikelsen i Aarons ögon.

Jag är inte klär ännu.

"...Men då jag var helt ensam på kvällarna så tänkte jag alltid på saker. Då började liksom min hjärna alltid sättas igång." Fortsätter jag. "Jag tänkte på massa saker som aldrig kom upp i mitt huvud på dagarna och en sak jag alltid tänkte på var en speciell person. En person som jag själv har insett tagit stor del av mitt liv. Den personen har ett namn. Det är en kille. Han har underbara ögon och det går inte att slita bort blicken från dem. Oavsett i vilken stund jag befinner mig i. Det är omöjligt. För han är speciell. Han är någon som jag alltid vill ska finnas i min närhet. Trots stunder vi gått igenom har vi alltid tagit oss igenom dem tillsammans. Han och jag blir starka tillsammans. Han heter Aaron och får mitt hjärta att slå mycket snabbare än det någonsin gjort förut." Så avslutar jag min mening och jag ser fortfarande in i Aarons ögon som intensivt tittar in i mina.

Jag får en tanke i mitt huvud att vi när som helst ska slänga oss mot varandra och mötas i en kyss men det kan jag bara glömma. Det känns inte som om Aaron tänker samma sak.

"Maddie.. Jag är.. Ord. Mållös." Det är det enda han får fram verkar det som.
Jag försöker lugna ner honom så han får säga det han vill säga i sammanbundna meningar.

Han tar ett djupt andetag och börjar om.

"Jag vet inte vad jag ska säga. A... Du... Bara.. Gaaah! Varför håller jag på såhär?" Säger han frustrerat.
"Aaron. Aaron! Slappna av." Säger jag och tar tag i hans axlar. "Slappna. Av." Upprepar jag.

Han gör ännu ett nytt försök.

"Jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Jag har inga ord. Jag måste få visa mina känslor." Säger han och då kommer det oförberedda.

Han drar bort en hårslinga som fallit ner för mitt ansikte och placerar sen försiktigt sina båda händer runt mitt huvud och jag placerar själv mina händer på hans nacke och känner redan nu att det är ett bra tillfälle. Han kommer närmare mig och tittar fortfarande in i mina ögon. Jag tittar in i hans ögon och nu är vi så gott som ihopklistrade mot varandra. Hans läppar är så nära att jag kan känna hans andningar men våra läppar nuddar inte varandra ännu. Jag tittar ner på hans läppar och suktar efter att få kyssa dem men är det här verkligen det bästa tillfället? Jag kanske bara trodde det på grund av att han var så nära mig. Det här kanske inte alls är rätt tillfälle. Jag känner en duns i min rygg och är nära att kyssa Aaron men han hinner backa undan men också fånga mig. Jag tror jag precis fick jag svaret på min fråga.