With you I have everything (svenska)

37.

"Vad är det här för ställe?" Frågar Oscar och det undrar jag också.

Jag har aldrig sett det här caféet förut. Inte för att jag brukar vara i just det här kvarteren så ofta men någon gång har man det i alla fall så då borde man inte ha missat det så stort det är. Många sitter och fikar, både inne och ute. Blandade åldrar, både äldre och yngre. Konstigt att jag varken har sett eller hört talas om det förut.
Efter att ha bestämt att kolla priserna så går vi in i byggnaden. Det första som fångar min uppmärksamhet är en skylt där det står "personal sökes" med fet stil. Jag går fram till skylten och läser vidare på den lilla texten under rubriken, sen tar jag fram min mobil ur bakfickan på mina svarta, slitna shorts. Det är första gången på länge som jag bär shorts. Jag trycker på hemskärmsknappen och tar sedan fram kameran för att fota skylten.

"Maddie, kom och kolla." Ropar Oscar från andra sidan rummet, eller salen med tanke på att den är så stor.

Jag reagerar snabbt och vänder mig om nyfiket. Han tittar på mig med uppspärrade ögon och ett leende på läpparna och pekar samtidigt på en viss paj. Jag går mot honom och ju närmare jag kommer så ser jag att det står "äppelpaj" på en liten skylt bredvid pajen han pekar på. Jag kan tänka mig hur han vilken sekund som helst kommer slicka sig runt munnen som ett hungrigt djur. Jag väntar men han verkar inte göra det.

"Är du sugen?" Frågar jag med en fånig röst och han nickar glatt som ett litet barn.

Alldeles för gulligt.

Efter att ha köpt en varsin paj sätter vi oss runt ett litet bord för två. Oscar tog en äppelpaj med vaniljsås och jag tog en blåbärspaj, också med vaniljsås.

Det här kallar jag sommarkänsla.

***

När vi är klara och gått ut från caféet vänder jag mig om och vill se vad det heter. Jag ser en stor skylt över ingången där det står "Gyllene maränger". Lustigt namn för ett café där de säljer pajer och delikatesser, inte maränger. Jag vänder mig tillbaka åt Oscars håll och ser att han redan har börjat gå så jag småspringer fram till honom. Vi går i varken tystnad eller lugn. Tvärt om. Vi skrattar och hoppar runt som små barn som fått en stor sockerkick. Jag vet inte vad det är med mig när jag är i Oscars närhet men vi har bara alltid så kul tillsammans. Ovanligt för en tjej som mig som inte brukar njuta så mycket av andras närhet. Visst, ibland gillar jag att vara nära andra, mest mina närmsta vänner, men med tanke på att jag och Oscar inte har känt varandra hur länge som helst så är det här nytt och överraskande för mig.
Vi fortsätter skratta och ha kul tillsammans och jag märker inte ens att vi har gått förbi vårat hus.

"Oscar." Säger jag och håller på att skratta igen.
"Mm?" Säger han och torkar en tår som fallit ner på hans kind på grund av att han har skrattat så mycket.
"Vi har gått förbi vårat hus." Säger jag och brister ut i ett gapskratt men inte vet jag varför, det är ju inte så kul.

Ärligt talat så fattar jag inte varför vi skrattar så mycket, det är ju inte som om någon av oss har dragit värsta skämtet.

"Va? Har vi?" Säger han och börjar också skratta.

Hans skratt är så roligt så det leder till att jag skrattar ännu mer, fast det är ändå fint, till skillnad från mitt... Det är ju fruktansvärt. Jag låter som en kacklande fågel men i just den här stunden bryr jag mig inte.
Vi vänder om och börjar gå tillbaka mot vårat hus, fortfarande skrattandes.

"Du Oscar.." Börjar jag och ser hur han tittar upp från marken. "Jag såg en skylt vid det där caféet där det stod personal sökes så jag började fundera lite angående den skylten."
"Asså att börja jobba?" Frågar han för att försäkra sig att han har förstått rätt.

Jag nickar glatt.

"Men snälla.. Kan inte du och jag börja jobba där tillsammans? Det skulle ju vara jättekul." Säger jag exalterat.
"Va? Jobba? Det är väl onödigt..." Säger han lite osäkert och låter hur lat som helst.
"Skojar du?" Slänger jag ur mig. "Det är ju det bästa vi kan göra. Då vi blir myndiga och flyttar ut behöver vi ju pengar till våra längenheter, mat mm... Ett jobb är precis vad vi behöver, Oscar. Det skulle säkert bli kul också." Säger jag lika exalterat som tidigare.

Han säger ingenting och det syns på honom att han tvekar men sen säger han något som i stunden förvånar mig.

"Visst. Vad kan gå fel?"