With you I have everything (svenska)

7.

"Maddie? Hörde du vad jag sa?" Frågar Elise och viftar framför mitt frusna ansikte. "Hallå?"

Jag kommer ur min trans och skakar på huvudet.

"Min mamma." Säger jag tyst för mig själv.

Jag blir helt häpen. Om de vet var min mamma är så betyder det att jag inte behöver bo kvar här och jag kommer ha ett hem. Ett eget hem med min mamma.
En enstaka tår faller ner för min kind men senare kommer det fler. Elise ser mig gråta och omfamnar mig i en kram. Jag besvarar den med att fästa mina armar runt henne precis som hon gör med mig.

"Tack för allt. Tack för att du sa det här." Säger jag tyst så bara hon som är så pass nära mig kan höra och ett litet leende blir till på mina läppar.

Jag känner att hon ler och jag blir varm i kroppen, men leendet som jag har på mina läppar byts ganska snabbt till motsatsen eftersom jag kommer på att Elise har varit som min syster hela mitt liv och nu ska jag bara behöva lämna henne och alla andra här som jag delat mitt liv med. Jag känner sorg men också glädje. Allt kommer bli bra, tänker jag. Jag kommer säkert få träffa Elise och alla andra här igen. Eller? Det är åtminstone det jag hoppas på.

***

Jag ligger på mage i min säng som är placerad i ena hörnet av mitt lilla sovrum. Mitt rum består av en säng, som jag redan nämnde, ett litet nattduksbord med en låda gjort av trä bredvid sängen, en garderob också gjort av trä på andra sidan rummet, en hylla med böcker och massa onödiga saker i bredvid garderoben, fast det är ett litet mellanrum mellan de två möblerna, ett fönster och framför fönstret ett skrivbord med en svart stol och till sist en vit fluffig matta mitt på golvet. Väggarna är helvita. Rätt så trist rum men jag kräver inget mer egentligen.

Jag ligger som sagt på mage i min säng och håller på med mobilen. Jag kollar min instagram och precis när jag ska skriva en kommentar till en bild får jag ett sms.

Från: anonym
Är du Maddie?

Från: Maddie
Vem är du?

Från: anonym
Någon som undrar om du är Maddie

Från: Maddie
Jag säger inte mitt namn förrän du berättar vem du är, och vart du fick mitt nummer ifrån

Från: anonym
Från en person

Från: Maddie
Jag behöver detaljer

Från: anonym
Är det här ett förhör eller?

Från: Maddie
Nej, men jag är ingen som ger ut mitt namn till alla, vem vet, du kanske är en pedofil eller mördare..

Jag kanske tog i lite för mycket, eller?

Från: anonym
Okej, tro som du vill

Från: Maddie
Vadå tro som du vill?

Från: anonym
Du får tro som du vill

Kan han/hon aldrig ge sig?

Från: anonym
Kom till skate parken idag klockan nio

Jag kollar på klockan. 20:43. Vänta, varför skulle jag komma till parken och riskera att kanske bli kidnappad? Hur dum får jag vara.

Från: anonym
Varför svarar du inte? Har du ångrat dig över vem du tror jag är?

Jag kan känna hur personen jag pratar med sitter bakom sin mobil och flinar medans jag endast känner ilska.

Från: Maddie
Jag har redan sagt att jag inte är någon som bara säger mitt namn och framför allt inte kommer och träffar främlingar utan någon information om vem dom är

Från: anonym
Du gör inget misstag om du kommer, tro mig

Från: Maddie
Tyvärr, kanske någon annan gång när jag vet vem du är och har känt dig ett tag, hejdå

Och där tar konversationen slut. Men jag känner ändå en känsla inom mig som vill dra mig till parken och just nu har jag så många frågor. Vart fick han/hon mitt nummer ifrån? Hur vet han/hon vem jag är? Hur vet han/hon att jag kommer komma till just den parken och ingen annan om jag skulle gå? Allt är bara så ologiskt för mig.. Men jag kommer samtidigt att tänka på om det verkligen skulle skada att gå till parken, för jag är liksom sexton år och klockan kommer bara vara nio då, och det kommer finnas folk i närheten om det skulle råka hända något. Sexton år. Jag kan ta hand om mig själv och jag ska ta mig till den där parken och se vem det är jag pratar med egentligen.