With you I have everything (svenska)

6.

Nu är Juliana äntligen klar med att kolla mitt ben och min rygg och jag kan äntligen ställa mig upp. Eller iallafall försöka ställa mig upp. Det gör fortfarande hur ont som helst, men Juliana sa att det inte var något allvarligt som något brutet, utan det var en stukning, eller vad hon nu sa. Jag minns inte riktigt, jag slutade lyssna. Det blev så tråkigt alldeles för snabbt. Jag tar tag med ena handen i armstödet på soffan och andra handen håller jag Elise med. Om ni inte visste det så är Elise som min kontaktperson och vi har en ganska nära relation. Ända sedan jag varit ett barn så har Elise funnits där för mig och tagit hand om mig, vilken stund som helst. Så hon och jag är som systrar förutom att hon är många år äldre förstås. Jag väljer att belasta mitt vänstra ben, även fast det inte är så bra, men jag kan verkligen inte jämna ut vikten på båda benen. Det gör för ont. Så som jag sa, jag ställer mig upp på mitt vänstra ben och står på tå med mitt högra ben. Ryggen gör inte lika ont, så den tänker jag inte på så mycket just nu.

"Går det bra?" Frågar Juliana.
"Vad ser det ut som?" Svarar jag.
"Ska jag hämta kryckor?" Frågar hon tålmodigt.
"Mm." Mumlar jag till svar.

Hon joggar ut ur rummet och upp för den första trappan av de fyra som finns. Sen hör jag hennes snabba steg komma nerför trapporna igen och sedan sticker hon in kroppen genom öppningen och kommer mot mig med kryckorna i händerna. Hon andas snabbt och ger mig kryckorna som jag direkt stödjer mig på.

"Tack." Säger jag tyst, och börjar gå runt med dom för att se hur det känns.
"Jusste.. Madiso...Maddie." Börjar Elise. "Jag behöver prata med dig."

Jag tittar upp på henne och min blick blir genast seriös.

"Kom." Säger hon och klappar på soffan bredvid henne för att visa att jag ska sätta mig ner.

Jag tar mig dit och sätter mig ner försiktigt.

"Juliana, vi behöver vara ifred, kan du vara snäll och lämna oss, tack." Säger Elise och tittar på Juliana med ett litet leende på läpparna.

Juliana gör som hon säger och går ut ur rummet. Jag följer henne med blicken men vänder tillbaka den till Elise sen.

"Det jag ville berätta var.. Att.. Okej, det finns två viktiga saker du behöver veta. Ett: det kommer flytta in någon ny här som behöver ta över någons rum, och jag vill inte att det ska vara ditt så jag vet inte riktigt hur vi ska göra, men det är inte det viktigaste, utan det andra du behövde veta var.. Att vi kanske.." Hon sväljer hårt. "Har... Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här men för att göra det lätt för mig så säger jag det snabbt. Vi kanske har hittat din mamma."

Informationen åker in genom ena örat, stannar där i några sekunder, åker ut ur andra örat, men kommer tillbaka. Med det menar jag att det jag precis hörde ville jag inte höra, men det känns som om jag behöver det. Fast vänta, va? Vad sa hon ens? Jag hörde bara flummiga ord, som något om någon mamma, men varför skulle det röra mig?

"Förlåt. Kan du säga om det sista." Säger jag med en frågade röst.
"Madison. Vi kanske har hittat din mamma." Säger hon igen och denna gång hör jag verkligen vad hon säger.

Jag blir helt stel och kan inte fatta att hon menar det hon säger. Jag tänker på det noga om och om igen.
De kanske har hittat min mamma.
De kanske har hittat min mamma.
De kanske har hittat min mamma.
De kanske har hittat min mamma!
Jag spärrar upp ögonen och stirrar på väggen framför mig. Jag har ingen aning hur jag ska agera, om jag ska vara glad, arg eller ledsen, eller om jag ens ska säga något. Jag har ingen aning. Allt känns bara så orimligt och overkligt. Jag känner en kall kår strömma genom hela min kropp. Jag rycker till lite. Jag känner bara hundra, tusen, miljarder känslor krocka med varandra och jag vet ärligt talat inte hur jag ska ta kontroll över en sånhär situation så jag bara sitter där stel med stora ögon och tappad haka. Vad ska man säga liksom? Min mamma som lämnade mig när jag var ett litet barn kanske de har hittat. Allt är bara så overkligt just nu.