With you I have everything (svenska)

10.

Mitt hjärta börjar slå en aning snabbare, men fortfarande inte lika snabbt som det gjorde när jag träffade Aaron. Så fort jag tänker på honom får min mungipa ett litet ryck som sprider sig och gör så att mina läppar breder ut sig och blir till ett leende. En lätt ström går genom hela min kropp av glädje som värmer och får mig att skratta tyst för mig själv lite grann. Jag går lite längre fram och stanken av rök blir allt mer tydlig ju närmare jag kommer den och dess glödande ljus. Jag gillar inte tanken av cigaretter eller rökning, men jag vill verkligen veta vem det är som är så mystisk och håller i den. Nu står jag exakt på "baksidan" av trädet med en främling på andra sidan. Jag kan praktiskt taget höra personens andetag och steg han/hon gör. Jag tänker på hur jag ska agera när jag visar mig fast jag vet inte hur, men jag hittar väl på någonting. Jag gör mig beredd på att gå runt till andra sidan genom att ta ett par djupa men tysta andetag. När jag gjort det tar jag första steget från att ha stått bakom trädet. Andra steget. Tredje steget.

"Letar du efter den här?"

Och jag rycker till. Rösten hör jag klart och tydligt tillhöra en man.
Jag får smått panik men blir förvånad över vad jag ser hållas i mannens hand. En skateboard tillhörande mig. Jag känner mig förvirrad men rycker samtidigt åt mig den. Flera frågor och funderingar åker runt i mitt huvud, men jag lämnar dom bakom mig och tänker fortfarande på vem som står bakom trädet. Jag funderar över om jag ska säga något eller bara titta bakom trädet, men när jag kommer på att jag säkert kommer göra bort mig om jag skulle säga något så gör jag inte det utan fortsätter bara gå runt det stora trädet med små steg. Till slut står jag som mållös. Jag har gått ett varv runt trädet men ingen syns till. Skumt. Jag börjar på ett till varv men stoppas av att någon står lutad mot ett annat träd bredvid det trädet jag gått runt för mycket redan. Jag känner mig dum att ha gått runt ett träd men inte hittat vad jag letat efter och skäms, men eftersom det är så mörkt ute så ser personen förhoppningsvis inte mina röda kinder just nu.
I stunden ser jag endast konturerna av personen och kan inte avgöra vem det är ännu.

"Vad väntar du på?"

Hans röst fyller tystnaden mellan oss, men vad menar han?

"Vem är du?"

Och jag kan äntligen prata igen. Jag känner mig lättad att jag någon gång sa något.

"Vem tror du?" Frågar personen framför mig.

Jag känner genast igen personens attityd och vet att det är han jag pratade på sms med. Lika kaxig som tidigare.

"Om jag frågar en fråga kan du inte förvänta dig att jag vet svaret själv." Svarar jag.
"Aha, så du säger att du inte alls har någon aning om vem jag är?" Frågar han lika stöddigt som alltid.
"Ja, precis." Svarar jag självsäkert.
"Tänk efter." Säger han. Ganska lugnt den här gången.

Jag hör vad han säger men följer inte hans råd. Inte ännu iallafall.

"Några aningar nu då?" Frågar han efter en stunds tystnad.
"Nej..." Svarar jag försiktigt.

Jag vill inte att han ska vara arg på mig och göra så jag kanske hamnar i bråk eller något liknande, men efter att riktigt ha tänkt efter så radar jag upp punkter för mig själv om vem han verkligen skulle kunna vara.
Röst, känner jag igen den?: Ja, typ.
Kroppsbyggnad (längd, bredd), känner jag igen den?: Längden: typ.
Bredden: typ.
Okej. Det här hjälpte mig ingenting eftersom jag fortfarande inte kan se hans ansikte och det stör mig något stort.

"Kom närmare." Säger han plötsligt.

Jag vet inte vad han har i tanken att göra med mig men jag gör vad han säger. Jag tar försiktiga steg som gör att jag kommer allt närmare honom. Till slut skiljer det bara en halv meter mellan oss och jag börjar känna lukten av rök allt mer. Jag vill nästan spy eller iallafall göra någonting åt det men just nu går det inte förutom att hosta och visa att jag inte tål lukten som tränger sig igenom min näsa. Jag gör det lite diskret för att inte visa för mycket påhoppade men jag tror ändå han förstår vad jag menar eftersom han slänger ner cigaretten på marken och mosar den med sin ena fot. Från att allt ha varit tyst och stelt så sträcker han ut sin arm och placerar den på min rygg och jag känner värmen från hans hand strömma igenom hela min kropp och pirret inom mig stiger snabbt. Jag ler och tittar ner i marken för att dölja min genans även fast han fortfarande inte ser den i mörkret som omringar oss. Han drar mig närmare sig snabbt och just nu står vi ansikte mot ansikte. Jag kan känna hans andetag i mitt ansikte och våra kroppar är som fastklistrade mot varandra. Mitt hjärta går upp i en snabb takt och jag börjar andas oregelbundet.

"Det här kanske får dig att tänka om."

Och han placerar sina läppar på min kind.