With you I have everything (svenska)

13.

Hans ord kastar sig in i mina öron som om det finns någon mening i det han säger. Det gör inte ont i själen när jag hör orden, tvärt om. Det var istället det vackraste någon har sagt till mig och jag blir alldeles varm och glad inombords. "De som visar sig svaga är oftast de starkaste eftersom de har hållit på så mycket men någon gång behövt släppa ut det." Orden går runt i mitt huvud och jag har så många funderingar kring vad som egentligen menas. Inte för att jag inte förstår men jag har ändå funderingar kring meningen.

"Vi kanske borde byta samtalämne." Säger Aaron tyst.
"Nej, nej." Svarar jag snabbt och försöker mig på ett leende. "Det är lugnt, jag vill veta vem du är först."

Han verkar lite osäker på vad han ska svara men överväger till sist att berätta om sig själv, precis vad jag bad om.

"Okej." Börjar han och tar ett djupt andetag som om det kommer komma en stor våg av information mot mig eller som om han förbereder sig för något stort. "Vart ska jag börja?"

Han verkar vara borta ur världen så jag hjälper honom lite på traven.

"Du kan börja med att berätta om din barndom och sen bygga upp med information." Säger jag som en liten början.
"Mm." Svarar han och jag ser att hans mun öppnas och han börjar prata. "Jag föddes av min mamma såklart, men min pappa var bara som hennes pojkvän under den tiden så när jag föddes var de fortfarande tillsammans men när jag var ett år så flyttade min pappa ifrån mig och min mamma och vi vet inte riktigt vart han tog vägen. Sen när jag var tre år kom min lillebror och det var också med en man som bara stack när han fick reda på att min mamma var gravid. Efter det har min mamma varit ensamstående ända tills jag fyllde fjorton då hon började träffa killar igen så då hittade hon en kille som hon fortfarande är och bor tillsammans med. Så det är typ min uppväxt.." Säger han med en röst som låter en aning trött.

Tystanden läggs som ett täcke över oss efter att jag har nickat och svarat på det han sagt med ett simpelt okej.

"Vad sorligt." Säger jag sen med en lång paus innan jag byter samtalsämne för jag känner att det här börjar bli lite stelt. "Dina intressen..?" Frågar jag.
"Jag kan säga såhär.. Mitt liv består egentligen inte av så stora saker, utan mina intressen är för det mesta bara skateboard och baseball, annars lever jag typ livet utan några så stora planer framför mig. Jag tar allt som det kommer och har liksom inga specifika framtida tankar eller planer." Säger han enkelt och jag antar att det får bli mitt svar på den frågan.
"Hur gammal är du då?" Frågar jag nyfiket.
"Gissa."
"32." Svarar jag sarkastiskt för att visa att jag är ganska trött och inte orkar gissa.
"Nära." Svarar han med lika mycket sarkasm i sin röst.
"19 kanske." Säger jag töttsamt även fast jag inte vill gissa. Det bara kom automatiskt.
"17." Svarar han.

Jag tittar upp från min nu också pösiga position. Upp till Aaron. Hans ansikte lyser praktiskt taget och jag kan tydligt se konturerna av hans ansikte.

"Ditt ansikte är så fint.. Du får mig bara att le som jag aldrig gjort förut." Säger jag alldeles plötsligt.

Med ett snabbt ryck täcker jag för munnen med händerna och en rodnad tar över, något stort. Han måste tro att jag är värsta freaket som stirrar på honom och som kommer stalka honom efter den här träffen. Han måste tro att jag är en stalker till idiot.

"Ehm.. Okej." Svarar han med ett snett leende och jag förstår precis varför.
"Det var egentligen inte meningen.. Att du skulle höra det där..." Säger jag med mellanrum.

Vad ska jag göra nu? Han kommer säkert springa hem snart, packa sina saker snabbt, ta första bästa resan till andra sidan jordklotet, stänga ner alla sina sociala medier och byta identitet. Fy vad jag skäms nu...
Jag vill inte titta på honom, men det går inte att slita bort blicken så lätt. Som ni kanske har märkt så tycker jag han ser ut som en modell. Fast nej... Bättre. Han är det vackraste jag har sett och därför är det inte så lätt i mitt fall att inte titta på honom. Jag gör iallafall det bästa jag kan för att titta bort men min uppmärksamhet fångas direkt när jag ser att han ler och är påväg att börja skratta.
Tystnad...
Och där kom det. Han börjar skratta och jag vill vara sur på honom men hans skratt är alldeles för gulligt.

"Tycker du verkligen så?" Frågar han efter att ha verkat skrattat klart.
"Ehm.. Vad ska man säga..?" Säger jag och kliar mig i bakhuvudet.
"Sanningen." Svarar han lugnt, men hans mungipa leker och jag ser att han fortfarande känner för att skratta.

Det får mig att också vilja skratta och eftersom jag är som jag är så börjar jag skratta och inte fint heller. Jag vill inte ens förklara hur det låter, så fult är det. Men som tur är verkar han tycka det är kul och skrattar med. Vi sitter där och skrattar lite för oss själva. Aaron med sitt gulliga skratt och jag med mitt fula. Vilken kombo.