With you I have everything (svenska)

32.

Försiktigt låser jag upp dörren till mitt sovrum och går direkt nerför trappan till köket. Jag är beredd på att jag ska möta någon men konstigt nog gör jag inte det. Jag går in i köket där det är helt tomt och öppnar ett skåp där jag vet att några av Elises saker ligger. Och med saker menar jag snacks. Jag tittar mig omkring först och sedan öppnar jag skåpet och kollar på Elises plats. Tomt. Jag suckar och stänger skåpet med en lätt smäll och så är jag påväg att gå tillbaka till mitt rum. Utan något gott att äta. När jag vänder mig om skriker jag av rädsla när jag ser Oscar stå endast några centimeter ifrån mig.

"Vad du skrämde mig!" Säger jag med en röst som försöker låta tuff men som bara blir mesig till slut. "Så där får du aldrig göra igen." Säger jag med en skarp ton men det slutar med att jag bara börjar skratta när jag ser att det drar i Oscars mungipor.

Vi båda brister ut i skratt och det blir som innan.

"Du blev så rädd!" Skrattar Oscar fram.
"Nej det blev jag inte alls..." Svarar jag sarkastiskt.
"Det såg så roligt ut." Säger Oscar och börjar nu trappa ner på skrattandet som jag gjorde tidigare än honom.

Jag tänker mig hur det skulle kunna se ut så jag börjar skratta igen vilket Oscar också gör. När vi verkar ha skrattat klart torkar jag bort en tår som kom och det är då jag märker det. Jag ser ju ut som ett monster! Jag har ju fortfarande smink på mig och dessutom är allt utkletat över hela mitt ansikte. Vad ska jag göra nu då?

"Ånej.." Får jag ur mig och jag springer till första bästa toalett för att se hur det verkligen ser ut.

När jag tittar mig själv i spegeln vet jag inte vad jag ska tycka. Det ser inte fint ut, över huvud taget, men det är inte heller för hemskt, som tur är. Jag andas ut och tänker på hur Oscar borde reagerat över mitt utseende just nu. Hur allvarligt är det egentligen? Det är nog bara jag som är löjlig och tror världen kommer gå under bara för det lilla. Med ett vått papper försöker jag gnugga bort de sista resterna av sminket. Det går dåligt till en början men bättre så småning om. När jag har sköljt mitt ansikte en gång till och sen torkat det ler jag och går tillbaka ut till Oscar självsäkert. Jag ska inte behöva tänka på vad andra tycker om mig. Jag ska kunna stå upp för mig själv oavsett vad. Det är mitt mål. Jag låser upp toalettdörren och det första jag bemöts av är såklart Elise...

"Vi måste prata." Säger Elise.

Jag säger ingenting utan följer bara med henne till köket där Oscar inte längre är kvar. Vi sätter oss på en varsin stol mitt emot varandra som omringar ett runt bord.

"Varför hörde du aldrig av dig? Varför sa du aldrig något?" Börjar Elise.
"Förlåt, men jag var så inne i nånting så jag glömde helt bort det, plus att jag sa till Jas.. Eller det var inget... Förlåt, på riktigt, jag vet att det var fel av mig." Säger jag och tar på mig hela skulden, även fast allt typ var mitt fel.
"Men det är inte så svårt att bara skicka ett kort sms till mig eller någon här. Eller är det det?" Säger Elise och det sista låter som en fråga hon vill ha svar på så jag skakar på huvudet och vet att hon har rätt.
"Förlåt mig." Säger jag sen.

Jag tittar ner i bordet medan jag känner att Elise tittar djupt in i mina ögon och vill ha ärliga svar på allt.

"Jag förlåter dig, men det här får inte hända fler gånger, jag blev hur orolig som helst." Börjar hon och ställer sig upp samtidigt för att gå runt bordet till min sida.

När hon kommer fram kramar hon om mig bakifrån.

"Du är som mitt barn, Maddie, jag älskar dig och vill verkligen inte förlora dig. Du betyder allt för mig. Okej?"

Jag nickar och blir tårögd av det hon säger. Jag betyder allt för henne. Känslan man får av att höra någon säga så är underbar. Hon tittar på mig och torkar bort mina tårar.

"Du betyder också allt för mig."

Jag omfamnas i en till kram men efter denna känalosamma stund kommer frågan jag undrat över om hon verkligen skulle fråga eller inte...

"Var var du då?"

Jag blir helt tyst i några sekunder och vet inte om jag ska tala om sanningen. Fast jag kan ju inte ljuga... Jag måste berätta. Hur farligt kan det vara?

"Jag var med mina vänner, asså Jasmine, Denis och Gabriel på en fest." Jag försöker verkligen säga det med så mycket självförtroende och styrka som helst men jag vet inte om det var tillräckligt.
"Så... Vilken fest var ni på?" Frågar Elise försiktigt.
"En vanlig ganska lugn fest där några kom och uppträdde." Svarar jag kort och simpelt.

Elise nickar och ler. Jag tror hon tycker det var okej att jag gick på festen. Det känns som det där leendet är ett sådant leende som vuxna gör när de märker att deras barn har vuxit upp.