WITH HIM, I fell in love with him

Kapitel 14

STELLAS POV:

Jag hade klantat till det igen,
något som jag var alldeles utmärkt på.

Aldrig fick jag allt i ordning och aldrig lyckades jag ta de rätta valen.

Ett frågetecken var vad jag var ett stort jävla frågetecken.

Jag satte på mig ett par jeans och en svart tjock hoddie innan jag begav mig ut för en promenad.

Jag kände mig rastlös.

Och tro det eller ej men syre hjälper faktiskt hjärnan att tänka effektivare. Det kändes som det i alla fall. För att varje gång jag gick ut och andades in den kalla luften var det som att jag vaknade till.

Jag tänkte på mamma. Synen blev suddig,
sen dagen mamma lämnade mig Lucas & pappa ensamma hade jag alltid funderat över varför det var hon? Varför var hon tvungen att få den dödliga sjukdomen cancer? Varför var hon av alla människor tvungen att få den?

Varför fick STELLAS mamma cancer?

Hon var ju STELLAS mamma.

STELLAS allt.

Det värkte i hjärtat.
Mamma. Mamma var med Stella hela tiden. Mamma hade alltid varit med hennes familj.

Men saknaden av mammas famn, mammas vänliga ögon, mammas humor allt som tillhörde mamma var gigantisk.

Än idag var det svårt att tänka på mamma utan att känna någon slags smärta i hjärtat. Det var ett hål. Ett som inte tycktes fyllas trots alla hon älskade.

Det hålet skulle aldrig fyllas. Jag hade lärt mig att leva med det men vissa dagar var bara jobbigare än andra.

LIAMS POV:

Jag satte mig bredvid mamma och tittade undrande på henne.

Varför vill hon prata med mig?

Det var sällan mamma använde sin allvarliga ton, men när hon väl gjorde det visste både jag och Adam min yngre bror att det var viktigt.

"Liam, jag fick ett samtal av....Din pappa idag"

Där var det droppen. Att min äckliga och lömske idiot till pappa fortfarande hade mage att ringa, kontakta min familj gjorde mig rasande.

Efter allt han låtit oss gå igenom.

Jag hade lust att slå någonting, drämma till någonting jävligt hårt. Men jag var tvungen att behärska mig framför mamma..Resten kom sedan.

"Liam jag vet att din pappa inte varit den bästa, men det fanns en tid dä-"
Började mamma med sin lugnande röst men vreden växte bara inom mig.

"Försvara inte den mannen framför mig när vi båda vet vad han har gjort! Vi lever i nuet och inte i något jävla förflutna. Han lämnade dig för att du blev gravid med Adam. Jag tycker synd om dig mamma, fattar du inte att Henry gått vidare ?! Han valde någon ung modell istället för dig! Inse det han kommer inte tillbaka och jag skulle aldrig, tro mig när jag säger det här släppa in honom innan för den här dörrtröskeln!"

Så lämnade jag huset.

Förbannad.

Jag var fullt medveten om att mamma blev sårad men hur blind kunde hon vara?!

Jag har aldrig trott på att kärleken gör en blind och kommer aldrig att göra det heller..För deras var inte kärlek. Deras var en maktkamp. En bild av någon hittade sin väg till mitt medvetna.

Kärleken var något som inte existerade.

STELLAS POV:

Jag hade promenerat lugnt i den täta skogen när jag upptäckte bron. Mina ögon kunde inte slita blicken ifrån den. De drogs dit. Det här var inte målet med promenaden men det var heller inte något som jag inte velat skulle hända.

Djupt inom mig hade jag alltid vetat. Jag skulle aldrig göra det, nej. Men just nu ville jag sitta bron och vingla med benen.

Jag sluter ögonen och andas in luften. Jag vill bara testa att utmana den här gränsen.

Lucas min bror som jag älskade mest av allt, skulle inte klara av ett liv utan hans lillasyster.

Pappa som redan förlorat allt skulle inte orka stå på benen efter att ha hört nyheterna om hans lilla dotter.

Ronny och Hedvig.

Liam, Liam som blivit min lilla hemlighet. En hemlighet som jag bevarar djupt inom mig.

Det skallrade i hela kroppen när jag satt där. Satt där och såg mitt korta liv framför mig.Allt hade varit perfekt tills den dagen mamma hade lämnat oss.

Jag grät. Jag grät för att jag hade gått om miste min mamma. Jag grät för att jag kände mig ensam.

Kapitel 14

Loveeee youuuu

PUSS PUSS

SEE YOU LATER🐊

🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟