WITH HIM, I fell in love with him

Kapitel 48

LIAMS POV:

Världen var ingen önskefabrik man kunde inte få allt man ville ha..Därför skulle jag inte kunna få Stella.
Hon var inte ämnad för mig.

***

STELLAS POV:

"Pappa ligger i sjukan...Det är andningen igen"

Lucas omfamnar mig.

***

"Stella?" Jag hör den alltför bekanta rösten ropa på mig, jag väljer att inte vända mig om.

Han fick inte se mig gråta, inte när jag var som svagast. Inte när jag längtade efter hans trygga famn som mest.

"Stella snälla vänta"
Ljuden av hans fotsteg blir allt högre. Tillslut jag stannar upp och vänder mig förbannat om.

"Vad?! Vad vill du Liam!" Utbrister jag och känner hur tårarna inte längre hindras, de rinner. Rinner och får aldrig ett slut.

De bottenlösa ögonen ser uppriktigt sårade ut, lidande ut
sedan kommer han fram och kramar om mig.
Han kramar mig.
Omfamnar mig.
Skyddar mig.
Till en början tvekar jag men sedan har jag grävt in ansiktet i hans bröstkorg.

Mina armar är hårt knutna runt hans nacke,
Jag vill inte att hans ska lämna mig. Jag klarade inte av det.

Hans grepp om mig hårdnar samtidigt som jag skakade hjälplöst.

"Vad har hänt?" Frågar han med den ljuvligaste stämman. Jag biter mig i läppen och försöker jämna ut andningen.

"Stella" viskar han tyst i mitt öra.

Jag älskar dig vill jag säga.
Älskar dig så ofantligt mycket.

Lämna mig inte. Jag vill inte vara utan dig.

"Stella, snälla prata med mig"
Ännu en gång rinner tårarna.

Mitt hår slätas ut när han stryker sina fingrar genom det.
Han kysser
mig.
Min kind.
Mitt hår.
Min panna.
Han stannar vid mina läppar.

Ett skakigt andetag lämnar mig.
"Förlåt"
Viskar han och hans fingrar darrar när de stryker mina läppar.
Stötarna kommer som en, en våg av glädje. En som varit saknad. För saknad.

"Jag orkar inte"
Hans armar omringar mig igen.
"Jag orkar inte" viskar jag igen och han kysser  mig hårt.

Det kanske var en evighet sedan men känslan av hans beröring hade inte förändrats, inte det minsta.

Långsamt drar han mig mot skåpen och snart står vi tryckta mot ett av de.

Mina fingrar flätas in i hans hår.

"Jag älskar dig Stella..Älskar dig så jävla mycket" andas han ut.

Mitt grepp om honom lossnar långsamt,
han ser nu förvirrat på mig.
Som jag just angett en hemsk nyhet.

"Liam-"

"Förlåt...Fan att jag inte kunde hålla mig"
Svär han tyst och ser bort som att han skäms.
Ett oväntad skratt lämnar mig. Ett riktigt skratt. Ett som var glädjefyllt.

"Liam kan vi äta något?..Jag är jävligt hungrig"