Kapitel 25

1.9K 46 4
de bookishguurl
de bookishguurl
                                    
                                              
STELLAS POV:
Jag sitter i biblioteket. Det är tyst.
Som alltid.
Fingrar på kaffe-muggens skaft. 
Datan är upplyst.
Men inga ord är inskrivna.
Vi fick i uppgift av Ylva att skriva en dikt till någon.
Jag visste vem jag skulle skriva om, den jag saknade allra mest.Det var ganska enkelt. Mamma.
Men fingrarna var som fast frusna. Hjärnan tom.
Ingenting kom ut.
Det borde inte förvåna mig..Jag hade inte sovit någonting..
Jag kände mig sjuk. Jag fick det svårt att andas ibland. Det kändes som att jag skulle kunna falla ihop  när hjärtat sjönk och steg..Det kändes som att jag bar omkring på en sten. Speciellt när jag såg honom...Honom vars namn inte behöver nämnas..Vars namn alltid lyckades hitta sin väg till mitt medvetna.
Suck..
 Jag inser att klockan blivit fem så jag plockar ihop mina saker och lämnar biblioteket.
Den skulle lämnas in om två dagar...
Jag skulle få underkänt.
Ylva skulle hata mig ännu mer. Kuligt liv jag har.
Jag hade bara Hedvig..Men även hon gled ifrån mig.
Ronny kan man ju fråga sig..
Var i hela friden är han när jag mår som skit?Ronny är kär i mig. Ett känslokallt skratt lämnar mig. Kär.
Min bästis som jag såg som bror var alltid kär i mig.
Jag borde inte bli irriterad, jag borde inte ha sprungit ifrån honom när han berättade det.
Trots allt kunde man inte styra sina känslor..Därför var jag i den sitsen som jag var i.
Känslor..Jävla känslor. 
Men Ronny var Ronny han kunde inte ha fått känslor för mig..Varför skulle han?
Allt kändes som stor fet lögn.
Jag skulle aldrig kunnat räkna ut det..
Mina ögon fylldes med tårar. Allt jag ville var att ligga i mammas famn och dra in hennes ljuvliga doft, var det för mycket att begära?!
Var det så jävla mycket att begära!
Jag vänder mig hastigt om av tutandet och bilen ska precis köra på mig när jag blir puttad ur vägen. 
Jag ramlar på personen.
"Vafan håller du på med" ryter han och jag kan se oron i hans ansikte..Hjärtat bultar snabbt. Delvis för att jag nyss höll på att bli på körd men till mesta dels för att han var här..
"Idiot" fräser jag och jag kan urskilja det sårade skenet i hans flammande ögon.
Jag går upp och borstar irriterat bort snön.
Jag fryser.
"Du är så jävla jobbig" säger han och fixar till sitt hår.
"Woow årets kommentar"
Skrattar jag känslokallt och vänder mig om för att lämna honom men jag snubblar och han fångar mig i sina armar igen. Dammit!
Jag vill aldrig gå upp. Aldrig lämna honom.
Men..Även fast..Nej.
Han tittar ner på mig, hans beröring är allt för behaglig för att skiljas åt.
Men jag vet att jag är tvungen..
Även fast hjärtat säger något annat.
"Varför är du så kall?" Frågar han, jag vet att han inte refererar till  kroppstemperaturen.
Han menar mitt beteende..
"Det är vinter" svarar jag ändå.
Han suckar och tar min hand.
Stötar..Stötar..Varför? Varför är de så behagliga?
"Du vet att jag inte menar det där"
Han viskar och försöker hopplöst få ögonkontakt med mig men jag undviker hans ögon.
 De isblåa ögonen.
Jag flinar.
"Stick"
Mitt ansikte är ansträngt, jag vet att han..Att han..
"Jag kan inte förlora dig Stella" Hans röst skär sig, en tyngd pressas  mot hjärtat. Någonstans fylls ett hopp inom mig att..Att vi kanske, kanske någon dag skulle..Patetiska förhoppningar.
"Du hade inte mig till att börja med"


All I want is Fries, money and A unicorn
Dear future husband⬆️
Trööööööttt
SRY för stavfel ELR annt shit
SEE YOU LATER
🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟