WITH HIM, I fell in love with him

Kapitel 24

STELLAS POV;

Han stannar och jag springer hopplöst fram till honom. Nu eller aldrig..

Gör alltid det du fruktar.. Mitt motto.

"Snälla lyssna"
Vinden blåser och jag blir tvungen att dra tröjan hårdare runt min kropp. Han är uppmärksam.

"Gå in Stella" muttrar han och fäster blicken vid någonting bakom mig. Nej.

Jag skakar på huvudet.

"Jag...Liam...Det du sa...Det.."
Han fortsätter att kolla bakom mig.

Han vågar inte titta in i mina ögon.

"Stella gå in" upprepar han igen men jag lyssnar inte.

"Liam jag har tänkt på det du sa"
Nu ser han sårat på mig.. De isblåa ögonen stannar i mina.

Hjärtat sjunker.

"Du...Jag..Du hade rätt"
Plötsligt log jag. Hans ögon blinkade till.

"Jag har aldrig gillat Nate på det sättet som jag gillar.....Dig" Viskar jag lågt, han vill säga någonting men han gör inte det.

Han tittar bara medlidsamt på mig.

Varför?
Varför blir han inte glad?

"Stella-" börjar han lågt.
Hans ögon mörknar.

"Hej älskling, mina föräldrars stuga är ledig idag..Jag tänkte att vi kunde-"
Rösten kommer helt plötsligt..Utan någon förvarning.

Rösten kommer bakom mig.

Jag behöver inte vända mig om.
Jag har hört den där rösten sedan lågstadiet. Den där gälla rösten.

"Hej Stella" hon smaskar på tuggummit och pussar Liam på kinden.

Det blir ett kladdigt avtryck.

Jag ville sjunka genom jorden.Jag ville gråta.
Jag ville..Jag ville och jag ville.

Mina tårar hotar sig från andra sidan ögonlocket..Det gör ont att hålla floden av brännande tårar inne men jag var tvungen att göra det.. Jag var tvungen..Precis som alltid.
Jag var tvungen att visa mig stark..Jag var tvungen att visa att jag inte var sårbar..För att annars skulle jag såras..Precis som nu. Precis som alltid.

Ingenting har förändrats.

"Stella" ropar Liam flera gånger när jag springer in igen men jag lyssnar inte..

Vad hade jag trott?

Att det var jag och Liam nu?
Att vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar?

För i helvete!

Tårarna rinner och jag låser in mig i toaletten och snyftar lågt.

Varför? Varför?!

För att jag var en idiot och trodde på kärlek!

LIAMS POV:

"Felicia släpp mig"
Säger jag med en varnande stämma och springer till min bil.

Jag kör med en farligt hög hastighet men jag bryr mig inte.

Greppet om ratten är hårt.
Ratten skulle sönderdelas under mina händer.

Vad hade jag gjort.

Jag hade sabbat alla mina chanser med henne.

Sabbat alla mina chanser.
Jag hade..Förstört allting.

För det var jag bäst på!

Hastigheten blir högre..

Jag bryr mig inte.

Jag hade blivit så jävla lycklig när hon sa att hon hade känslor för mig....Jag var lycklig..Men jag visste att efter det där Felicia sa...Skulle hon tro att jag och Felicia var ihop och att jag lekte med henne..

Dammit!

Det blir rött..

Jag väljer att inte stanna.

Jag kör. Kör tills mina känslor för henne avtar.
Det skulle de inte. Det skulle de aldrig göra.

STELLAS POV:

Det var en gång en kung.
Kungen levde i ett slott tillsammans med sin enda dotter.

Som sin enda dotter, arvtagare hade kungen alltid skämt bort sin dotter.

Prinsessan hade alltid fått det hon önskat. Pärlor,Kashmir klänningar, vackra siden tyg allt hade hennes far givit henne.

När prinsessan fyllt år hade hennes far ännu en gång frågat henne vad hon ville ha innan han gav sig ut på sina farofyllda äventyr. Prinsessan som redan hade allt grubblade över det hon önskade sig.Svaret var ganska enkelt.Vad fanns det som pengar inte kunde köpa?

den här gången svarade prinsessan:

"Kärlek"

"Jag vill bli älskad"

"Jag vill älska någon"

Kungen kom aldrig hem efter det äventyret..Hans skepp sjönk.

Jag tittar ner i mitt ritblock. En varg med tårar.
Vargen som sågs som ett skräckinjagande djur, konungen över de nordiska skogarna.. Grät.

Tårarna rann en efter en.

Ibland var det svårt att vara stark.Ibland var det svårt.

Men ingen förstod det.

Vargen vill någon annanstans. Men kan inte göra det.

Vargen hade öppnat upp sig, visat sin sårbarhet..Visat sitt andra jag..Allt hade blivit nedtrampat.Allt hade kluvits.

Det läckte vatten ut ur ögonen.
Tårarna kändes som isbitar på mina kinder.
Det grävde sig djupt in i huden på mig.

2 veckor hade gått sedan..Sedan jag gjorde bort mig totalt.

Känslorna hade inte avtagit.Kanske var det därför jag grät om kvällarna. Grät för att jag fortfarande kände hjärtas dunkande slag mot bröstkorgen när jag såg honom.

Han fick problem dag in och dag ut..Han skulle bli tvungen att byta skola om han höll på såhär..

Jag brydde mig..

Brydde mig för mycket.

Alldeles för mycket.

Vi var ingenting.

SEE YOU LATER

🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟