WITH HIM, I fell in love with him

Kapitel 15

LIAMS POV:

Jag hade ett ständigt kaos i mitt huvud. Ingenting verkade..Verkade bli rätt.
Jag försökte lugna ner mig men det var förgäves, någonting hittade alltid sin väg till mitt medvetna och gjorde så att ilskan steg.

Delvis för att mamma inte förstod vad jag hade menat men även för att Nate var en ännu större skitstövel än mig. Olyckligtvis så valde hjärtat det den ville.

Hennes hjärta ville inte ha mig.

Vad mitt hjärta ville?

Det visste jag inte.

Skogen hade alltid varit en plats för mig att rensa tankarna på. En plats där jag kunde och fick vara arg.

Jag hatade Henry.Han var den mest själviske personen som existerade. Men även han hade funnit kärleken. Jag ville inte tro på det. Men en irriterande röst lyckades ändå övertyga mig halvt.

Jag ville inte, skulle aldrig tro på att mamma och Henry var förälskade. De gjorde livet till ett helvete för varandra, det kallas för maktkamp råka aldrig missta det för kärlek.. För i nästa sekund kommer din älskade att ta sitt pick och pack och dra.

Det gjorde i alla fall Henry. Det gjorde han när han visste att mamma var gravid med Adam. Inte för att han varit så värst med i bilden när jag fanns.

Jag såg någon sitta vid bron, bron som inte skulle hålla på grund av de förmultnade träplankorna.

Vad i helvete?

Intensivt sprang jag till bron. Den som ställde sig på plankan måste ha varit omedveten om dess fara. Om att dess liv stod på spel. När jag slutligen kom fram till bron såg jag en flicka. En flicka runt min ålder hon hade dragit upp den svarta huvan och tittade ut på sjön under henne.

Flickan skakade. Jag kunde höra låga snyftningar som lämnade henne. Ett sista andetag var det enda som krävdes från flickan innan jag sprang mot henne.

Jag kände igen flickan. Den lilla kroppen var allt för bekant.

"Stella!" Utbrast jag innan jag fångade henne i mina armar. Hennes kropp föll in till min famn och ansiktet begravdes i mitt bröstkorg. Hon grät.

Vad hade hänt?

Hon pressade sig själv mot mig och andades häftigt.  Jag ville inte att hon skulle gråta. Ville heller inte känna hjärtats svidande av synen. Men jag ville ha Stella. Jag ville ha henne nära mig. Precis som det var nu.

"Stella" yttrade jag lugnt och såg oroligt på henne. Hon hade skrämt livet ur mig. Direkt när jag insåg vem det var på bron kändes det som att hjärtat stannat. Kändes som att allting varit ett spratt för att komma åt mitt hjärta och sedan krossa det.

Jag brydde mig farligt mycket om henne.

Hon tvingade sig själv att kolla upp på mig.

Hon såg förstörd ut.

Men hon var fortfarande vacker.Det skulle jag alltid tycka att hon var. Oavsett kläder, skick...

Men de vanligtvis glada ögonen speglade ingenting annat än sorg & lidande..

Det brann.Det brann inom mig.

"Liam jag orkar inte"
Viskade hon och andades mot min hals.

Jag rös av välbehag, kände värmen sprudla genom kroppen, hon behövde bara röra mig..
Och allt som jag någonsin trott var viktigt skulle inte spela någon roll längre.

För det var Stella.

Mina fingrar flätades in med hennes och jag kunde tyda förvåningen i hennes ögon men också tacksamheten.

Snälla Stella du gör någonting inom mig. Du får mig att känna saker..Saker som...
Gråt inte..Det svider.Det gör ont. Du har ingen aning om vad som händer inom mig just nu.

"Du kommer lära dig att leva med det,hur jobbigt det än är Stella" Jag betraktade den lilla formen i min famn och drog in doften av henne. Hon var förvirrad.

"Du vet inte ens varför.."
Viskade hon och lutade förtvivlat huvudet mot mitt bröstkorg. Jag skulle inte kunna hålla mig ifrån henne.

"Jag saknar henne"
Hennes röst sprack.

"Jag saknar min mamma"

Kapitel 15!

Shoo

Stay tuned❤️

Puss puss

SEE YOU LATER🐊

🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟