WITH HIM, I fell in love with him

Kapitel 43

En favvo från barndomen, älskade att lyssna på den under sommarlovet med en uppfriskande drink i handen

Bumpy Ride- Mohombi

STELLAS POV:

Bland svettande kroppar sprang jag & eftersom att jag literally sög på basket väntade jag alltid på att Ronny eller Hedvig skulle passa bollen över till mig.

Its A best friend kinda thing.

Ur ögonvrån såg jag alltid hur Fabian sneglande på mig.Det var som att han aldrig lät mig ur sitt sikte. Kanske överanalyserade jag igen, men han tittade rätt mycket i alla fall.

Och det gjorde mig mer obekväm än vad jag egentligen ville erkänna, jag hade på mig mina adidas leggings och en basic vit t-shirt och när han stirrade på mig visste jag inte vad han såg framför sig. De sirapsbruna ögonen följde mig.

Jag bet ihop, vi var vänner.Han kunde inte ha sådana tankar om mig. Men Ronny hade det en gång i tiden...Och vi var bästa vänner..

Hedvig sände mig en frågande blick när jag valde att sätta mig ned vid utkanten av planen.
Hallå även om jag inte sprang så himla mycket betydde det inte att jag var självaste Usain Bolt.

Och tanken av att Fabian skulle ha känslor för mig fick mig att må dåligt.

När jag satt där och fyllde lungorna med den friska luften vandrade tankarna över till Liam. Vandrade? Jag tänkte på honom hela tiden.

Varför hade han inte svarat? Varför..Om han drev var det här inte alls roligt.
Tänkte han också på mig?
Vad gjorde han nu?
Är det något allvarligt?

Hade Henry idioten dykt upp igen?

Vad hade hänt???

"Så vem är den lyckligt lottade killen?"
Jag ser upp på Fabian som nu har räckt fram sin hand. Avfärdandes gesten tar jag mig själv upp på mina egna fötter.

"Okej du är sur"
Utan att svara honom går jag över till Ronny och säger att jag vill hem men Hedvig skulle dock stanna kvar..

Ronny nickar och när vi vandrar över till parkeringen hör jag den just nu irriterande rösten ropa på mig.

Jag ville bara hem. Lägga mig i min säng och dricka varm choklad. Begrep ingen det eller!

"Stella" Fabian små joggar fram till mig, själv gör jag inga ansatser för att närma mig honom. Det var trots allt han som ropade på mig. Han ville prata inte jag.

"Skulle du typ vilja...Ehm asså du måste inte"
De andra killarna från planen utbrister en del saker och Fabian ger de alla en mördande blick vilket gör att de tystnar.

"Hitta på något imorgon? Du kan ta med dig Hedvig..Så det inte bara behöver vara vi två och jag tar med mig några av mina grabbar"

Det var ingen dejt intalade jag mig själv. Han ville bara hänga som kompisar oftast gör.

Även fast jag kunde urskilja den röda tonen som kröp sig upp för hans kinder, jag hann inte ens överväga beslutet när såg en ytterst bekant bil rulla in.

Also, Liams bil.

Han stormade ut ur bilen och kom rasandes fram till oss. This was not good. Jag såg hur käkbenen var hårt knutna och hur hans annars mjuka ögon nu flammade  av ilska.

"Vad håller du på med?" All vrede har runnit av honom när han talar till mig, nu han låter sårad. Det gör ont. Speciellt när han ser på mig och hans ögon speglar förråden.

Han trodde väl inte? Vad skulle man tro man såg sin flickvän alldeles svettandes och pratandes med en kille som inte bar någon tröja.?.!

Fabian står som för stelnat framför mig, jag tror nog han var fullt medveten om att Liam kunde ta ner honom ner som helst. Och med ta ner honom menar jag bryta varenda ben i hans kropp. Det förvånar mig faktiskt att han inte har gjort det.

"Vem fan är du? Stella om han stör dig-" börjar Fabian.

Liams ögon lämnar mig och jag ser hur blicken mörknar. Alla skulle ha känt sig som en yngling  pojke i jämförelse av den blicken.

Den utplånande blicken.

"Det enda som möjligtvis nog stör är din närvaro, så dra härifrån innan jag tappar mitt tålamod...Och tro mig det vill jag helst inte behöva göra."

Fabian sväljer men han ger sig inte.Han står kvar. Grubblar säkert över vad han ska säga härnäst.

"Liam" viskar jag lågt i hopp om att hans vrede ska avlägsna. Mina fingrar snuddar vid hans handflata, gnistorna fanns där och det var det som gjorde att han slutligen såg på mig. En enda beröring.

Han flätar ihop våra fingrar och styr stegen mot sin bil. När vi klivit in är det ganska spänt i luften.

Ingen säger någonting..

Tillslut kan jag inte hålla mig.

"Vart har du varit? Rättare sagt varför har du undvikit mig? Det där sms:et  är ingenting som du själv skulle skriva. Liam har det hänt något?"

Hans blick är fäst vid vägen, han gör ingen ansats till att tala. Det känns nästan som om han utesluter mig från sin egna värld.

"Eller hur visste du ens vart jag var?"
Han bromsar framför mitt hus. Tittar inte på mig. Jag känner mig yr. Det känns nästan svårt att andas.

Hans blick så kall att jag inte ens känner ingen honom. Jag vill inte tro det eller kanske inse det. Och det nästa som lämnar honom...

"Gå ut ur min bil"

Det är där jag förlorar mig själv.

Okej vet fan inte vad som händer Liam vägrar berätta oss är lika förvånad som ni
😨

A har läst ut en trilogi😝

Yääy nu fortsätter man med himmelska eldens stad har typ några kapitel.

Sedan blir det the infernal devices, asså har nt hunnit läsa de men jag ska göra det!

Förhoppningsvis har jag läst ut clockwork angel i slutet av månaden✌🏼

Ajdee

SEE YOU LATER

🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟🍟