WITH HIM, I fell in love with him

Kapitel 45

STELLAS POV:

Jag hasar, går med mina fötter i ett släptåg efter mig.

Går längs den förvridna skogen. Den mörka skogen.

Där växterna slingrade sig hotfullt, nästan som att de ville gripa tag i en och dra in en i skogens djup.

Jag skakar av den krypande  känslan. Huttrar sedan av kylan. Egentligen skulle det nog på sätt och vis vara skönt om jag försvann. Försvann och aldrig kom tillbaka,
fast det kanske bara var så att jag ville bli hittad...Hittad.

Mina ögon är rödsvullna och jag känner mig yr.
Jävligt yr. Han.

Det var han som fick mig att må skit, han som lämnade mig utan en anledning.

Han som också fick mig att må som bäst,
han ville inte ha mig. Hans hjärta ville inte ha mig. Tanken får mig att våndas i plågor. Det svider. Sticks. Krossas.Brister.

En tår rinner och jag blir tvungen att bita ihop.
Jag ville ha honom mer än allt..

***

Jag granskar mig själv i spegeln, mitt hår var plattat och jag hade satt på mig ett bar slitna jeans och en off-shoulder top.
Ett patetiskt hopp inom mig sa att han skulle märka mig.

Jag hatade tanken av att jag försökte vinna hans uppmärksamhet..Jag hade aldrig velat ha en killes uppmärksamhet. Tills Liam kom och nu verkade allting kretsa kring honom.

Woow Stella, du som skulle vara stark vad hände?!

Han lämnade dig! Han förlorade dig!

Jag är inte stark, jag intalar mig själv att jag är det och sen på kvällarna gråter jag mig själv till sömns.

Här har du det , den fula sanningen

***

"Stella du har tio min på dig sen åker jag"

Lucas visste inte..Jag ville inte berätta.
Det skulle vara bättre såhär.
Mycket bättre..

Hedvig och Ronnys samtal är igång. Mina tankar är långt långt borta.

Liam står någonstans..Snackar med en del brudar..Ännu en gång känner jag hur allting brister inom mig.. Hur kunde det vara möjligt?

Att ständigt få sitt hjärta krossat? Fanns det inget slut på detta lidande?

Våra ögon möts..Hjärtat vaknar till liv.

Han tittar bort.Allt knycklas ihop och slängs.

Kan han sluta få mig att känna mig såhär?!
Var det mitt fel? Vad hade jag gjort? Vad hade jag omedvetet gjort?

Jag petar på maten, släpper gaffeln.. Förlåt för att jag tar ut min frustration på dig maten men du vet att jag älskar dig. Det kommer jag alltid att göra.

Ett skratt lämnar mig. Ett sådär torrt skratt, ett olyckligt skratt. Ett som inte visste bättre.

Jag ser mina vänners oroade blickar.
De visste.
De visste.
De trodde att jag hade tappat förståndet. Kanske hade jag gjort det?