On my way - The Fooo fanfiction

14 - skiing

- Jackys perspektiv -

Vi satt utanför toppstugan och tittade ut över den lilla skidbyn och bergen runtom oss. Jag hade skalat av mig min jacka och lagt den snyggt och prydligt bland skidorna och stavarna som låg parallellt med varandra en bit bort. Felix hade gjort samma sak som mig och därför satt vi två i endast underställ och ryggplatta upptill. Mina föräldrar var mån om min säkerhet när jag var ute i backen och hade därför köpt mig en ryggplatta som jag alltid hade på mig då jag åkte för att minska risken att göra illa mig om jag skulle trilla. Jag hade även en hjälm på huvudet vilken faktiskt var ganska snygg. I slalombacken så var det den som var mest utrustad som vann tävlingen i att vara mest skidfantast och var där med snyggast i backen.

Solen värmde min vinterbleka hud och jag kände mig alldeles slut efter att ha plumsat fram i ett liftspår letandes efter min skida som hade ramlat av under åkturen i liften upp. Jag kunde inte förstå hur det ens var möjligt men inget förvånade egentligen mig själv för alltid när jag var i farten så hände det något.

"Brukar du åka mycket eller?" frågade Felix och tittade ner på hans färgglada täckbyxor som skiftade i alla möjliga färger. Bredvid honom kände jag mig nästan lite tråkig i det där med färg då jag körde på enfärgat upptill och nedtill. Jag hade en turkos skidjacka och ett par vita täckbyxor till det.

"Nja, alltså det beror lite på vad man kallar för mycket. Jag är i alla fall här varenda vinterlov och ibland någon helg för att åka skidor eller skoter" svarade jag och log mot honom. Han nickade förstående och tittade sedan ut över den vackra utsikten. Ärligt så var det lite nervöst för mig att sitta här med honom, inte för att jag var kär eller så utan för att jag inte var riktigt bekväm tillsammans med killar.

"Du då? Brukar du åka mycket?" hörde jag mig själv fråga men ångrade genast mitt val av fråga direkt. Felix svarade ändå glatt på frågan och sedan så flöt samtalen på ganska normalt. Någon gång blev det stelt mellan oss men större delen av tiden som vi pratade så gick det som det skulle. Tiden bara flög iväg och på något sätt så kändes det som att vi två hade känt varandra hur länge som helst även fast vi knappt kände varandra. Jag visste bara vem han var, vad han hette och lite om hans intressen - inget mer. Detsamma för honom, jag hade inte öppnat mig och berättat om min trasiga familj, om mina vänskaper som hade tagit slut en efter en och den djupa personen jag kunde vara ibland. På något sätt ville jag inte att han skulle se mig på det sätter, jag ville att han skulle se mig som en glad person som jag egentligen kanske inte riktigt var.

"Varför blev du så sur på mig tidigare?" frågade Felix samtidigt som han petade bort snön som hade fastnat under hans pjäxa. Jag följde hans exempel och gjorde precis likadant - jag tog den svarta kompositstaven och skrapade bort snön.

"Jag vet inte, tyckte att du var lite för stöddig och bar på ett hemskt självförtroende som jag inte gillade alls" sa jag tyst. Han tittade lite besviket åt mitt håll innan han lade fokus på skidan som han spände fast i pjäxan.

"Så du tyckte att jag var dryg?" frågade han osäkert.

"Typ så" svarade jag och spände fast mina egna skidor innan jag böjde mig ner för att plocka upp hjälmen som jag hade lagt på backen.

"Det var inte menat att vara det, hoppas du förstår det!" sa han lite ledsamt. Han tog verkligen in det jag hade sagt och på något sätt kändes det som att han skämdes lite över hans handlingar. Fast Felix Sandman skämdes aldrig - det var i alla fall det som han verkade vilja förmedla med sig själv.

"Hoppas du inte tycker det när du lär känna mig" mumlade han skamset och tittade sedan ut över backarna förmodligen funderandes över vilken backe vi skulle ta oss ner med. Säkerligen ville han ta en backe där han kunde smita ifrån mig så snabbt som bara den.

"Vem har sagt att jag vill lära känna dig?" frågade jag och rullade med ögonen. Genast blev han fundersam. Han tänkte verkligen så att det knakade.

"V-va vill du inte det?" frågade han tyst.

"Jo det är klart jag vill, jag vill försöka i alla fall" svarade jag och log innan jag satte fart på skidorna och gled mot den röda backen som skulle ta oss ner.