On my way - The Fooo fanfiction

32 - time to get ready

- Jackys perspektiv -

Fredagen var kommen och jag var riktigt nervös inför kvällen om jag skulle vara helt ärlig. Jag hade svarat ja på det där sms:et Felix hade skickat till mig om den där middagsdejten men jag hade varit väldigt tydlig med att det var en vänskaplig dejt och ingen dejt som ett kärlekspar, än. För som jag hade sagt många gånger så behövde jag och han ge det här tid, han behövde lära känna mig mer på alla sätt och vis innan han kunde yttra sig om han gillade mig eller inte. Detsamma med jag som var tvungen att lära känna honom aningen mer.

Klockan var nu 16:30 och Felix skulle komma och hämna upp mig runt 18, alltså hade jag en och en halv timme på mig att förbereda både hår och smink. Den här kvällen hade jag bestämt mig för att locka håret lite lätt i topparna och sedan fixa någon enkel sminkning för att inte sticka ut alldeles för mycket. Jag ville inte vara för fin eller för uppsmyckad, det skulle bara inte vara jag och jag ville inte vara någon annan än mig själv - den riktiga jag i kväll. Faktiskt så var det här ett bra tillfälle för oss att lära känna varandra lite närmre och faktiskt kunna fatta en riktig uppfattning om varandra.

Tiden gick och jag hade fixat mig en lätt brun sminkning, lockat mitt bruna hår, satt på mig ett par svarta jeans och en beige blus som passade bra ihop med resten av min utstyrsel. Till allt så hade jag min svarta handväska, ett par svarta vans och några små smycken som hängde om handleden samt halsen. Nu var jag mer än redo för att träffa Felix. Förhoppningarna och förväntningarna inför kvällen bubblade inom mig när jag tog mig en sista titt i spegeln som hängde ovanför byrån i hallen.

- Vart ska du sådär uppklädd? frågade mamma och rynkade ihop pannan överdrivet mycket. En tung suck släpptes ur mig, jag var inte uppklädd - jag var bara en aning tillfixad. Det var faktiskt en väldigt stor skillnad på att vara uppklädd och på att vara tillfixad.

- Jag ska på middag men du behöver inte bry dig, muttrade jag känslokallt och lade handen på hantaget för att öppna upp dörren men någon utifrån hann öppna den innan mig. Min hand snubblade på handtaget och iskall luft flög på mig som en hård vindpust. In genom dörren kom pappa och han tittade lika förvånat på mig som mamma hade gjort tidigare.

- Åh och vart ska den här fina damen då? frågade pappa fundersamt.

- Du behöver inte bry dig heller - om jag inte ska bry mig ska väl inte du bry dig, kastade mamma surt ur sig innan jag ens hade hunnit öppna upp min mun. Bråket var nu i full gång igen, pappa höjde rösten mot mamma och tvärt om.

- Jag ska på middag med Felix, så nu vet ni båda det sluta bråka för i helvetet. Ni två gör inget annat än att bråka nuförtiden. Skilj er om det är det ni vill, jag bryr mig faktiskt inte om ni inte vill leva ihop längre. Faktiskt så skulle det vara skönt om ni bara avbröt allt här och nu för jag har i flera, flera månader fått suttit uppe sent på natten både och trösta mig själv men även min lillebror som också lider av den här stämningen vi har hemma. Vi kommer aldrig kunna bli som alla andra familjer igen, vi är inte ens en familj längre, nästan skrek jag ut med gråten i halsen. Snabbt öppnade jag upp dörren och gick ut genom den. Jag hoppades med mitt liv att de skulle ta in det jag hade sagt och göra något åt problemet, problemen. För ärligt talat så var jag less på det här.

Ute behövde jag inte stå länge innan jag såg en gestalt komma gående mot mig. Felix. Jag log stort för mig själv och gick mot honom med nervositeten kluckande i magen. Precis innan vi möttes så stannade han upp, kastade något på marken och stampade på det. Jag förstod mycket väl vad det var men ärligt så orkade jag inte ens lägga någon energi på att säga till honom att sluta, han visste nämligen redan hur mycket jag ville att han skulle sluta.

- Hej, hur mår du? frågade han och omfamnade mig i en kram.

- Jag mår bara bra, själv då? ljög jag. Ärligt så mådde jag inte så värst bra, inte alls om jag skulle vara helt seriös men jag ville inte tynga ner honom med mina problem som jag hade allt mest jämt hela tiden.

- Skönt att höra, samma med mig, svarade han och flätade samman våra händer.