On my way - The Fooo fanfiction

20 - no one likes me

- Jackys perspektiv -

Jag och Felix hade legat och skrivit meddelanden till varandra halva natten om gårdagen, om Matthias, Paula, Alida, Tim och alla andra människor som var och blev involverade i det lilla bråket som startades under gårdagskvällen. Felix berättade i ett av hans meddelanden om vad som hände när han och Alida kom hem till hotellrummet.

"Alltså när vi kom in genom dörren till hotellrummet så ville hon direkt kladda sig fast vid mig. Hon försökte med varenda liten taktik och teknik hon kunde för att försöka få mig att ens reagera tillbaka. Jag tryckte undan henne och försökte säga att jag inte hade någon lust att tala med henne om något annat än bråket vi hade hemma hos dig - men hon verkade inte förstå det. För första gången på den här resan så blev hon hur kär som helst och skulle försöka få mig i sängen men innan något hände så försvann jag till mitt rum där jag nu ligger helt ensam och dricker Coca-Cola."

Jag nästan skrattade åt meddelandet han hade skickat. Alida var nog mer pantad än vad jag hade trott att hon var. Allt det hon sade igår var bara ytligt, det handlade mest om hennes nagelband och hennes fransförlängningar - när det inte handlade om inredningen i vardagsrummet på loftet eller om det där dumma bråket. Många av hennes kommentarer om mig skrattade jag åt då de inte var sanningar utan bara påhitt men när det kom till privata grejer som jag knappt visste att någon annan än jag och några andra visste om så gjorde det ont. Jag visste inte om det var de jag hade sagt en del grejer i förtroende till som hade gått bakom min rygg och sagt det självmant eller om någon hade hört när jag hade sagt det till dem. Efter kvällen igår så kunde jag i alla fall inte förstå vad mer än hennes utseende som fick Felix på fall och som fick honom att vilja stanna. Till och med han som skulle vara den personen som skulle stå upp för henne gick bakom hennes rygg och sade att hon var helt pantad.

Lämna bara, då slipper du ha något med henne att göra som du sade att du önskade.

Med irritation i stegen gick jag nerför trappan från loftet och in i köket där mamma och pappa hade dukat upp rester från gårdagens middag. Jag kände nästan för att spy då jag såg de olika smårätterna som jag visste att både Alida och Paula hade ätit av. Inte just de bitarna som låg förpackade men ändå det kändes inte rätt på något sätt.

"Hade du det trevligt igår gumman?" frågade mamma och försökte spela något fakespel för mig om att hon tyckte om pappa hur mycket som helst, vilket hon inte gjorde. De var mitt uppe i en kris och jag väntade bara på att de skulle ta ut skilsmässa. Hon lade i alla fall hennes huvud mot pappas axel och försökte titta drömmandes på honom. Tyvärr så lyckades hon inte utan fick det bara att se väldigt efterblivet ut.

"Nej jag hade inte det trevligt. Jag hoppas jag slipper träffa de där människorna igen" muttrade jag och slog mig ner på en av stolarna. Mamma gav mig ett snett leende och ställde fram en panna med nykokt potatis.

"Hon Aida, är hon också din nya vän? Hon verkade i alla fall super gullig" sa mamma och öppnade kylskåpet för att plocka fram en flaska med ketchup. Min lillebror åt alltid ketchup till potatis, eller rättare sagt till allt förutom pannkaka.

"Alida heter hon, och nej hon är inte min vän. Hon har aldrig varit det och kommer aldrig att vara heller" svarade jag och blängde surt på mamma som precis hade ställt fram ketchupflaskan på bordet.

"ZACK KOM NER NU DET ÄR MAT!" ropade mamma och tittade sedan på mig. "Du måste ge henne en chans"

"Mamma, glöm att jag 'ger henne en chans', hon hatar mig lika mycket som Paula hatar mig. Sedan så är hon Felix flickvän så det känns bara konstigt om jag skulle försöka bli hennes vän" svarade jag och hörde hur min bror dundrade nerför trappan med snabba steg. Av någon anledning önskade jag alltid att han skulle ramla när han sprang nerför trappan med sådan fart som han hade men skulle jag sagt det högt skulle både min mamma och min pappa bli helt vansinniga.

"Sluta tro att alla hatar dig Jacky, det är inte sant" sa mamma peppande och bad mig sedan att sträcka henne min tallrik så att hon kunde lasta upp mat på den.

"Mamma, du vet ingenting. Det finns ingen i skolan som tycker om mig mer än kanske Felix men ibland tvivlar jag faktiskt på att han gör det. Inte ens Adam eller Sophie som jag umgås med lite grann tycker om mig och då är det riktigt illa" suckade jag fram och tog emot min tallrik som hon hade lastat upp mat på. Hon bara skakade på huvudet åt mig och gav sedan min bror mat som han sedan dränkte i ketchup. Egentligen kunde han lika gärna bara äta ketchup då det var det enda hans mat bestod av och smakade. Bara för att han åt sådana stora mängder med just ketchup så klarade jag själv inte av att äta det, jag fick nästan rysningar av att ens tänka på just det.

"Av någon anledning tror jag att du överdriver väldigt mycket just nu men om du verkligen säger att det är på det viset så kanske vi måste låta dig prata med en kurator" sa pappa allvarligt. Han orkade aldrig diskutera med mig eller med min mamma men direkt när det handlade om min hälsa och mitt välmående så blev han genast brydd. I yrket var han själv psykolog och visste med det hur det kunde gå för folk som inte mådde bra sade han men jag trodde knappt att han visste. 

"Att sätta in en kurator för det här funkar inte pappa, folk ogillar mig bara och det är jag får ta och leva med" svarade jag och petade i den kokta potatisen och köttbitarna från gårdagen. Matlusten hade inte kommit tillbaks än och skulle förmodligen inte göra det heller på resten av den här lunchen tillsammans med familjen. En tystnad lade sig över oss och tillsist så orkade jag inte med den mer så jag sköt ut stolen och reste på mig från bordet.

"Ska du till Felix nu eller?" frågade mamma direkt.

"Kan du snälla sluta tjata om Felix? Nej jag ska inte till honom - jag är trött och ska gå upp på mitt rum och titta på någon tråkig film" slängde jag ur mig och gick bort mot trappan.