On my way - The Fooo fanfiction

6 - knock knock who's there

-Jackys perspektiv-

Felix Sandman stod nu på trösklen och gungade med vårkylan bakom sig. Förstod han inte i sms:et jag skickade honom att han skulle sluta bry sig? Och att sluta bry sig betydde inte att knacka på hos mig och fråga om man fick komma in.

"Oj, hej!" Hörde jag mamma bakom mig. Om hon sa det som jag tror hon skulle säga så vet jag inte vad jag skulle ta mig till.

"Är du Jackys kompis?" Frågade mamma glatt och jag gav henne en blick som dödade.

"Ja det kan man säga" sa Felix och kliade sig nervöst i nacken.

"Mamma..." sa jag tyst och sammanbitet och kollade som gav mig ett vad-är-det-ansiktsuttryck.

"Ann, och vad heter du?" frågade mamma och skakade sin mjöliga hand med Felix.

"Jasså Felix, du vill möjligtvis inte äta middag med oss?" sa hon sedan. Nej detta kan inte vara sant! Felix får inte käka med oss, jag vill inte. Jag vill inte bli vän med honom.

"Ja varför inte" sa Felix innan jag hann protestera emot. Han drog av sig sina sneakers och gick in i köket efter mamma.

--

Vi satt tysta runt köksbordet. Zack var hos en kompis och pappa jobbade sent så det var jag, mamma och Felix som satt och petade i maten. Jag hade inte alls någon aptit till att äta när Felix satt bredvid mig vid mitt matbord och åt av min mammas mat.

"Så Felix du går också på Jackys skola?" frågade mamma storögt på Felix.

"Ja precis, i en annan klass bara" svarade han och tog en tugga av köttfärsen.

"Vilken klass då?"

"Sa2C" svarde han glatt.

"I tvåan då?"

"Men ja, han sa ju det" sa jag surt och sneglade på mamma.

"Jaha. Men hur blev ni två vänner då?" frågade mamma och log med ett stort leende. Förmodligen var hon jätte glad över att jag äntligen hade killbesök och inte bara de gamla vanliga kompisarna här.

"Ja det undrar jag med..." sa jag och gav en bitchblick till Felix. Han besvarade den med en oförstående blick och fortsatte sedan artigt att svara på frågorna mamma hade till honom. När han skulle gå skulle hon förmodligen komma fram till mig och säga att han var en riktig svärmorsdröm, vilket han egentligen inte var.

Mamma verkade inte fatta vibbarna att jag inte ville umgås med Felix och att vi två inte var kompisar på något sätt. Han levde ett helt annorlunda liv om man jämförde med mitt. Han hade två gäng som han hängde med, ett av dem var hans pojkbandsgrupp som halva min skola var kära i samt ett gäng som han hade på fritiden. Fritidsgänget var det gänget som han nu spenderade mest tid med. Vad jag hade hört av ryktena på skolan var väl att de festade lite för hårt och kanske lite för mycket. Mycket cigaretter, alkohol och droger gick runt i det gänget, men bara för att det var så betydde det inte att han var något av en knarkare. Jag hoppades i alla fall inte det.

När frågorna från mammas håll var slut och maten var uppäten så lät mamma oss lämna bordet för att gå in på mitt rum medan hon dukade av bordet. Jag visade Felix uppför trappan och sedan in till mitt lilla krypin där jag spenderade större delen av min tid då jag var hemma. Snabbt slog sig Felix ner på min säng och för att slippa sitta i närheten av honom slog jag mig ner i en av fåtöljerna jag hade ståendes i ett av hörnen.

"Din mamma var gullig" skrattade han fram. Jag gav honom en sur blick och skakade på huvudet åt honom.

"Ja, hon är sötare än dig i alla fall." svarade jag och fortsatte att sura över allt och ingenting. Till exempel att jag var trött, att jag inte hade gjort läxorna klart och att Felix satt med mig i mitt rum på den mest privata platsen i hela huset. Det var här hela min själ befann sig.

"Alltså varför kom du ens hit och hur hittade du mitt hus?" frågade jag surt. Han skrattade till igen och drog handen genom håret. I vanliga fall brukade han bära kepsen inomhus men dagen till ära hade han faktiskt tagit av sig den då han kom in genom dörren. Förmodligen för att han visste att mammor inte föredrog huvudbonader inomhus.

"För att jag ville komma hit" svarade han nonchalant. En suck lämnade mig och jag bara nickade med.

"Varför kom du hit då?" frågade jag.

"För att jag ville?" svarade han stöddigt. Efter det dog vår konversation ut och jag tittade mig irriterat om i rummet under tystnaden. Jag hade inget att säga honom och det enda jag ville var att han skulle lämna huset nu på direkten så att jag slapp vara med honom. Klockan tickade sakta och det enda jag tänkte på var våra andetag som gick i takt med varandra.

"Hej, skulle ni vilja smaka mina nya kakor som jag håller på att testa fram ett recept på?" frågade mamma som hade klampat in på mitt rum utan att knacka.

"Nej, Felix var precis på väg att gå" svarade jag och gav honom en seriös blick. Han nickade och ställde sig upp från sängen.

"Vad tråkigt! Men nästa gång måste ni lova att vara mina testkaniner" sa mamma och stängde dörren. Det hon inte visste var att det inte skulle bli någon "nästa" gång. Att Felix kom hit var ett riktigt misstag.