Drakens Eld (REDIGERAS)

Kapitel 3

~Redigerat~

Tredje Persons Pov:

 Hon reser sig upp och letar eter källan till vibrerandet. Hennes blick far överallt i ett försök att lokalisera det. Efter ett tag fastnar hennes blick på stenen och hon ser att den rör sig från sida till sida. Några ropar att de måste ner byn och göra ett försök att städa upp röran. Snabbt tar hon tag i stenen som nu knappt märkbart gungar.

 En suck flyr från hennes läppar medans de går mot byn. Mariock sluter upp vid hennes sida och betraktar stenen. Ett leende formar sig på hans läppar innan han skyndar vidare. Hon kollar förvirrat efter honom och slår till sig själv mentalt för att inte ha gömt stenen. Nu kommer han veta om hennes skatt och kanske försöka ta den ifrån henne..

 Alla har samlats vid byn men hon känner inte för att vara med de andra just nu så hon beger sig till floden Milionir som fått namnet av alver i urminnens tid, om man frågar Mariock. 

 Hon studerar stenen noga och lägger den vid vattenbrynet. Den tar upp mycket plats och är tung att bära. Kanske är det lika bra att överge den? Hon sätter sig ner och kollar när stenen gungar. Det blir som att hon hamnar i hypnos. Hon reser sig och börjar gå mot byn, men stoppas av ett ljud, det låter som att det kom från hennes tankar och hon ryser av obehag. Det lät ungefär som när man drar naglarna mot en tavla.

 Hon vänder sig om och ser att stenen är spårlöst borta. Hon kliar sig på huvudet och suckar ännu en gång. Något vasst rör hennes ena ben och hon ramlar bakåt av chocken. En svart ödla kryper vid henne, fast det var något konstigt med ödlan. Hon sätter sig upp och den hoppar, utan att tveka, upp i hennes knä. Hon ler mot den och ignorerar de vassa klorna och den hårda fjällen. Den har små stumpar som växer ut precis bakom benen men annars ser den nästan ut som vilken ödla som helst. I storleken av en schäfervalp. Hon skulle säga drake men det är ju omöjligt, det är bara Mariock's skrock. Det är säkert bara en missbildad ödla. 

Hon reser sig upp och går till floden för att leta efter sin sten. Vid vattenbrynet, där hon lämnade stenen finns det bara en svart skärva kvar. Irriterat suckar hon. Klart att någon skulle ta sönder stenen och ta nästan hela så fort hon vände ryggen åt. Hon håller upp skärvan och den reflekterar solen, vilket gör att ödlan springer fram till henne.

----
Sorry för jätte sent kapitel men skaffade en ny mobil och tappade bort namnet till appen! Men tillbaka nu :)