Drakens Eld (REDIGERAS)

Kapitel 4

Jag trodde definitivt inte att Drakens Eld skulle få så här många reads, tack alla som läser!

~Redigerat~

~~~~~
Tredje Persons Pov:

Den svarta ödlan stannar framför hennes fötter och kollar upp på henne. Himlen har färgats till en mörk färg och månen har stigit. Ödlan gäspar och sylvassa tänderna blänker i månskenet i någon sekund innan gapet stängs. Några otroligt små taggar reser sig på ryggen och den lägger sig ner, nästan formad som en boll. Den kollar upp på henne med tindrande ögon och hon ler. Den är otroligt söt, den ödlan. Hon trodde aldrig att hon skulle tycka att en ödla var söt.

Den sträcker fram ett av sina små ben mot henne och lägga den på hennes handflata. Det svider till när tassen nuddar handen och ett märke bildas på vänster underarm. Trots att tassen landade på höger hand. Ett lysande märke, likt ett drakhuvud täcker nu en liten bit av hennes underarm och hon tvivlar inte längre. Denna ''ödla'' är en drake. Rättare sagt, hennes drake. En känsla sa åt henne att det var hennes drake och tillsammans ska de bli starka. Även fast hon har otroligt många bevis just nu så vägrar hennes hjärna acceptera det faktum att de existerar. Det är meningen att bara vara Mariocks skrock.

Drakar ska inte finnas. Men nu tvingas hon tro på det, det är det enda som är logiskt på något sätt.

Fjällen glänser mörkt i månens sken och hon kommer genast på ett namn till den. Ett namn som draken antagligen måste acceptera först. Men om namnet blir accepterat så kommer det passa perfekt. Hon sätter sig ner på huk igen och ler ett svagt leende mot draken.

- Vill du bli kallad Månskärva? frågar hon den lilla draken.

"Ja, det går bra" En tunn röst invaderar hennes tankar och hon ramlar bakåt, ner i den mjuka mossan av chocken. Drakens röst.

Hon satte sig upp igen men tog stöd med händerna bakom sig. Hennes blick sökte sig upp mot himlen och hon tycker sig se något rött glimma till. Ett stjärnfall. Hon önskar sig att allt bara skulle kunna återvända till det normala. Det här är för mycket att ta in, på två dagar har hela byn brunnit upp och hon har fått en drake. Hennes känslor är en enda stor röra, en stor otydlig röra. Mariocks skrock har blivit verklighet. Den lilla draken uppfattar vart enda ord hon tänker, men det vet Esmeralda inte om. När Månskärva hör sin människas tankar så bestämmer hon sig för att bli den bästa draken Esmeralda någonsin skulle kunna få.