Drakens Eld (REDIGERAS)

Kapitel 16

Aakilas Pov:

Jag suckar irriterat när ett morrande drar åt sig min uppmärksamhet.
- Jag vill inte prata med di... hinner jag säga medans jag vänder mig om innan min mun stannar och vägrar tala.
Jag står vänd mot Esmeralda och jag känner att mitt hjärta börjar bulta i oregelbunden takt.
Fan.
Jag trodde det var en annan alv.
Nu är mitt liv förstört.
Jag ser Esmeraldas ledsna uttryck. Hon mumlar något till Månskärva och de flyger iväg, kvar står jag med ångest. Iväg flyger hon med nog ett brustet hjärta.
Varför måste jag göra allt fel?
Jag har lust att slå mig själv för min egna dumhet och sedan gräva ner mig i marken.

Esmeraldas Pov:

Jag flyger iväg på Månskärva. Jag har äntligen insett det omöjliga, och då får han mig att känna så här. Jag stönar av frustration. Vill tränga mig in i hans inre. Ta reda på de sanna känslorna han har.
"Släpp av mig på trädet bredvid honom" säger jag till Månskärva.
Jag ska spionera på honom, japp. Det känns omöjligt att göra det på en alv, men varför inte försöka.
Månskärva släpper ner mig på trädet och jag landar lugnt utan ett ljud. Jag döljer mig så gott som möjligt med löven och spänner min hörsel. Jag hör minsta prassel som skogsmöss gör och de små oregelbundna andetagen som kommer från Aakila. Jag tycker nästan synd om honom. Han såg ut att vara så full av ånger. Jag suckar lågt. Jag vill ha en förklaring, det är sant. Men vem säger det där med att jag vågar? Jag suckar och klättrar ner för trädet. Jag försöker gå så tyst som möjligt till Aakila. Olyckligtvis så knäcks en gren under foten på mig och jag svär tyst. Jag rätar upp mig och möter Aakilas blick. Det såg ut som att han blev lite gladare av att bara se mig. Jag stannar en bit ifrån honom och ler försiktigt.
- Ge mig bara en förklaring! ber jag honom och kollar ner i marken.
Han sätter ett finger under min haka och lyfter upp mitt huvud så jag kollar in i hans chokladbruna ögon.
- Jag var på dåligt humör och trodde att du var en annan alv, svarar han tyst och ler.
Han stryker bort lite hår ur mitt ansikte och sätter det bakom mitt öra.
- Du, jag... hinner han säga innan ett rytande når våra öron.
Jag kände en panik växa i bröstkorgen.
- MÅNSKÄRVA! skriker jag rakt ut och kutar mot platsen där vi lämnat henne.
Ett fåtal personer stog runt henne, med henne bunden runt munnen, vingarna och fötterna. Jag skriker rakt ut och allas blickar vänds mot mig. Aakila var spårlöst borta.
- Du ska inte komma undan med det du gjort! morrar en männen.
Jag kände ett lugn svepa över mig, med en kaxig attityd också.
- Ni ska inte säga något, slår vad om att ni gjort många saker med många människor? jag höjer ena ögonbrynet och kollar utmanande på männen.
Jag känner samtidigt en ilska komma till mig. Jag dras bakåt av någon och ett par mjuka läppar möter mina. Jag kollar chockat på Aakila. Min ilska försvinner och jag känner hur mina övriga sinnen späns.
- Du kommer förstå varför, senare, säger Aakila och släpper taget om mig för att försvinna in i skogen igen.
Förrädare! Han lämnar mig ensam ju. Jag vänder mig om till männen som hånskrattar åt mig.
- Äsch, håll käft! väste jag högt till de.
De verkar bli chockade över orden och närmar sig mig. Jag duckar för ett slag och får in en spark på smalbenet på den närmsta mannen. Jag springer sedan snabbt iväg, rycker loss repen ur männens händer och Månskärva blir fri. Hon reser sig på bakbenen och slår med svansen i backen.

~~~~
Usch... Så mkt hemskt har hänt ❤️ #hateonsdagen22april2015