Drakens Eld (REDIGERAS)

Kapitel 7

~Redigerat~

Esmeraldas Pov:

Min blick vänder sig uppåt, i ett försök att avgöra tiden. Däremot täcker trädens lövkronor solen och jag suckar i ren frustration. Känslan av att inte veta tiden irriterar mig. Jag vet inte varför, jag blir bara irriterad av att inte veta saker som vad klockan är. Månskärva leker bredvid mig och verkar inte så bekymrad. Tvärtemot emot mig. Jag är både nervös och bekymrad, vart ska vi ens ta vägen? Vad händer om vi möter människor? Ingen kommer direkt ignorera det faktum att en stor drake passerar de. Utan någon förvarning så höjer Månskärva sitt huvud och springer iväg.

'Vad händer??' frågar jag henne förvirrat

Det enda jag hör är fåglarnas lugna sång. Ingenting att oroa sig för vad jag hör, men Månskärva gömmer sig i ett grönt buskage. Tack vare hennes mörka färg så smälter hon in bland bladen. Även fast rädslan lyser i hennes blick så kan jag även ana en liten bit av nyfikenhet. Vad det än kan vara som hon är rädd för så kan det inte vara allvarligt, hon varnar iallafall inte mig. En tung suck slipper ur mig. Jag vänder mig om för att studera omgivningen bakom mig, men slår istället mitt huvud mot något hårt. Mina ben leder mig bakåt medans jag håller min förvånade blick på personen framför mig.

Månskärvas pov:

Mina ögon följer vaksamt varje rörelse både Esmeralda gör och slänger ibland ett ögonkast på mannen som står i henens väg. Jag ville varna henne, mannen kanske vill något elakt. Men jag är för rädd att något värre ska hända om jag dyker upp, jag är trots allt en drake och han skulle nog få spel om han såg mig. Däremot utstrålar han ett tydligt lugn, men jag fortsätter ändå vara på vakt. Vem som helst kan fejka ett lugn. Min människa backar långsamt från mannen och mina taggar reser sig från ryggen, jag är ändå beredd att behöva försvara henne. Jag morrar tyst och betraktar honom. Han ser väldigt gammal ut, säkert inte så svår att fälla ifall han försöker något. Men han kanske är en vän till min människa, jag vet inte riktigt. När solen letar sig in och glänser på mina vingar så reflekteras snabbt ljuset av silver dropparna och jag fäller snabbt in vingarna. Utan att jag märkte det, så hade jag fällt ut de. Han stirrar mot buskaget. Bra jobb, Månskärva, bra jobb. Jag ser ett flin tränga fram på hans läppar och det blir ett skratt. Vänta vad? Skratta. Ljudet låter främmande men glatt och jag har hört Esmeralda göra samma sak en gång. Han går sakta och försiktigt fram till mig, antagligen rädd för att skrämma mig. Jag morrar mot honom och han får det där irriterande leendet på sina läppar igen.

"Din drake?" frågar han till min människa.

"Mhm" svarar hon honom försiktigt.

Jag förstår inte ett skit av vad de sa, rakt ut sagt. Och det oroar mig, tänk om han hotar henne om något?

'Vem är han och vad vill han?' frågar jag Esmeralda desperat efter svar.

'Mariock. Det sägs att han levt under drakarnas tid. Han vet otroligt mycket om de och har nu kommit på mig med märket på min underarm' svarar hon och suckar lågt.

Jag studerar Mariock länge, namnet låter bekant. Det bruna håret hade en vit nyans och han har skäggstubb också, tydliga tecken på hans långa livsperiod. På mitt egna sätt släpper jag ut en lång suck och trampar otåligt på stället. Jag har växt, jag är nästan till Esmeraldas midja nu, jag måste växa snabbt om jag ska hinna bli stor. Det finns två anledningar till att jag vill ge mig av. Den ena är att jag börjar bli för stor för att kunna gömmas och vi måste komma till en säker plats innan jag är för stor. Den stora gröna draken har stört både mig och Esmeralda, han vill att vi ska komma till dalen. Jag vet exakt vart vi ska och hur vi ska komma dit. Vägen dit är inte den säkraste, men jag tror att vi kan klara det.

Tillsammans.

-----
Såå... Det var roligt att skriva hur Månskärva känner :D Det finns flera ledtrådar i detta kapitlet om saker som kommer hända, kan ni lista ut de? Jag själv tycker att den är ganska obvious.. xD