Drakens Eld (REDIGERAS)

Kapitel 30

Esquia's Pov:

Känslan när man måste vakna fast man inte vill, den kan nog flera relatera till. Annars är man inte en riktig människa.

Men jag är ingen vanlig människa så jag har aldrig haft set problemet, och inte idag heller. För att idag ska vi fira Nilimo's död.

Fira låter konstigt?

Men drakarna firar för den döda drakens skull, då de vill att man ska känna glädje för den dödas skull och inte sitta och deppa för evigt. Mina tankar vandrar runt i mitt huvud och jag tänker på de drakarna sagt innan de flytt.
"Mini, plutt, ingen match, om inte det vore för Månskärva, du är på våran svartlista, du är för liten för Månskärva. Du är för tjock för att hon ska orka dig." var några av orden som dök upp.

Jag visar mig stark, men inuti så gick något i spillror av orden. Jag vet inte varför jag tog åt mig av de orden, men du ligger där, begravda i mitt hjärta. Det ända jag inte tar åt mig av är att jag är för tjock för henne.

Pfft, du kan känna mina revben lite svagt om du trycker med fingret hårt och drar det längs min sida.

Nog med tankar nu, dags för feeeeeest!

Jag ställer mig upp från sittande position och vandrar bort till grottan med äggen. Runt bordet sitter alla drakar och stirrar på ett av äggen, ägget vibrerar, skakar och håller på som Månskärva gjorde. Skillnaden är att denna sten är kantig och limegrön. En näbb slår igenom det tjocka skalet och ungen kryper långsamt ut. Den halvt går, halvt släpar sig till Månskärva som tar emot ungen försiktigt i en av sina tassar. Månskärva försvinner med ungen och lämnar för det första MIG kvar ensam med en massa okända drakar.
En drake haltar fram till mig och puttar mig med nosen mot alla andra drakar. Jag ställs i mitten av drakarna som bildar en ring runt mig. Jag kollar forskande på varenda en av de, som att de ska avslöja något ifall jag stirrar ut de, man kan ju alltid hoppas. Fast såklart funkar det inte och alla sitter bara tysta, verkar vänta på att jag ska säga något.

Varför ska jag säga något?!

De släpade mig hit, jag kom inte hit frivilligt...

Eller typ, men ändå.

"Esquia" säger en klar stämma.
Det kom inte ifrån tankar, utan ifrån mun! Jag lovar.

En äldre kvinna kommer gåendes mot oss, kanske 40-50 år åldern skulle jag gissa på.

"Esmeralda" hennes ögon blir snabbt fyllda av kristallklara droppar, glädje tårar.

Jag reagerar starkt på namnet och ryggen bakåt, men slår endast emot hård fjäll. Kvinnan är skrämmande lik mig.

"Min dotter" denna gången tappar jag andan och faller mot marken, fast jag är helt vid medvetande.

Jag blinkar flera gången och nyper mig själv på benet, nej detta är verklighet...

Min mamma står framför mig, med glädjetårar och är utan bekymmer, typ.

Men orden som kommer efter får mig att svimma, bokstavligt talat..

"Du undrar säkert mycket nu...
För att dra det kortfattat så hade din far och jag lite krig och bestämde oss för att lämna dig och dina bröder, så inte vi råkar skada er. Men nu ska våran slutstrid äga rum...
Vill du strida för oss, med Månskärva och vinna eller strida med din far och förlora? Han har inga drakar, men... Vad heter de?!"
'Gripar' inflikar en drake snabbt.
Mamma nickar och fortsätter
"Iallafall så har han gripar och vi drakar. Vi har också fåglar. Han har också bågskyttar"
Jag nickar långsamt och försöker smälta orden.
"Förresten, kalla mig Katarina" skrattar hon och jag ler.

"Okey, jag krigar för dig" säger jag efter en tids funderande.

Katarina nickar glatt och börjar dansa på stället. Jag skakar roat på mitt huvud och kallar på Månskärva. Hon kommer snabbt flygandes och lämnar över den lilla ungen till en annan drake.
'Vad är det?' frågar hon glatt när hon lagt sig ner bredvid mig.
Jag drog historien lite snabbt och Månskärva nickar förstående.
'Vi ska kriga för?' säger hon frågande tillslut.
'Mamma, Katarina' svarar jag enkelt och ler.
Jag klappar samma hårda och fjälliga hals min hand rört många gånger ännu en gång och gör små cirkelmönster med handen mot fjällen.
"Vad ska vi göra nu då?" frågar jag Katarina och ler svagare.
"Vi ska träna dig och Månskärva, striden är om två månader" svarar hon.
Jag förmedlar det till Månskärva som nickar och verkar förstå väldigt bra vad det handlar om.
Jag får en pilbåge av ha.. hagg?
Juste, hagtorn var det! Hehe...
Och pilar av björk, fjädrar och flint på spetsen. Jag får även en flätad korg av vass att ha pilarna i. Katarina visar mig hur man tillverkar pilarna så jag kan göra fler ifall de tar slut. När jag äntligen förstår hur man gör de släpper hon iväg mig för att öva på att kunna träffa rörliga föremål, då jag redan kan träffa stillastående hur lätt som helst. Det är knepigt. Jag tar en pil ur korgen, lägger den på plats och siktar några centimeter framför det rörliga föremålet beroende på fart och avstånd och avfyrar. Pilen träffar sex av tio gånger målet och jag blir stolt, pilbåge har alltid varit min starka sida. Men ändå...

1 Månad Senare

Hur man kan få så mkt träning på 1 månad är frågan, Månskärva kan undvika pilar snabbare än blixten och jag kan skjuta pilar och träffa snabbare än blixten, iallafall nio av tio gånger. Sedan är jag hyfsat bra på närstrid också.

Jag börjar känna mig mer och mer som människa än alv också.

Mina öron är inte lika spetsiga längre, men allt annat är som vanligt. Jag är snabbare än en människa och hör, ser och känner dofter enklare.

Jag saknar inte Aakila för den delen heller.

Han är ett minne blott. Han har säkert glömt mig också och släppts av kidnapparna.

Tredje Persons Pov:

Hans huvud är nerböjt, tårarna har slutat för dagar sedan.

Det finns inget liv kvar i denna kropp. Ögonen är utmattade och livlösa. Lämnad på en gata, hittad av en alv.
Inte ens hans älskade kom på begravningen. Ingen kom. Hela kyrkan var tom förutom prästen som inte ens sörjde den döde.

Han var endast omtyckt av en, som meddelats inte älskade honom. Då tog han sitt liv.

Och nu är han snart under packad jord i en trång kista, stendöd.

En man rusar in, prydligt klädd och sätter sig vid kistan. Håret ligger snyggt över huvudet och han böjer huvudet och sörjer den döde.

Tårarna strömmar nerför mannens kinder, han verkar ha varit den ända som brytt sig om personen.

"Förlåt mig för att jag aldrig var där som din storebror! Förlåt att jag inte såg dina problem. Men jag var fast i en viss tjej. Hennes namn är eller var Esmeralda, nu mera känd som Esquia. Hon försvann en dag, jag fick ett brev om att hon snart återvänder och jag har bara väntat på henne istället för att bry mig om de som fanns där. Men jag kan inte släppa henne. Men antar att jag måste...
Dig måste jag iallafall släppa, även fast jag inte vill..." säger mannen och suckar tungt. Rösten som han använde var tung och sorgsen.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Det slutet, nu är jag elak jag vet...

Om ni sitter och bara: "VEM FAN ÄR MANNEN SOM ÄLSKAR ESMERALDA ELLER ESQUIA" mitt råd är att tänka om, vem älskar henne?

"Follow your heart,
But take your Brain with you"

Gillar det citatet ❤️

Drakens Eld och alla mina berättelser har fått nya omslag!
Ps, läs min "Den Namnlöse" om inte du gjort det 😎

~ Eran Mos 👏🏻