Drakens Eld (REDIGERAS)

Kapitel 22

Månskärvas Pov:

Mina skrik flyger ut genom min mun.
"Kämpa Månskärva, kämpa" orden hänger kvar i mitt huvud och jag kämpar för att överleva.
Något allvarligt har hänt med Esmeralda, jag kan inte ta kontakt med henne och Aakila tror bara att jag vill få hans uppmärksamhet.
"DU HAR FAN...." skriker Aakila och vänder sig om, men stannar till när han ser mig.
Jag förblir tyst, vill svara men allt som kommer ut ur mig och plågade rytningar. Aakila kutar fram till mig och ropar något, hoppas på hjälp.
"Vart är Esmeralda?" frågar han försiktigt.
"Borta. Fara. Allvarligt" jag kan inte få fram meningar men Aakila verkar fatta.
Jag känner mig sur på honom, absolut. Men nu måste han hitta henne! Han måste!

Efter jätte lång tid kommer människor ut ur berget och lunkar fram. Tills de ser mig. Då börjar de kuta för sina liv och röra på mig och känna ifall jag har brutit något eller liknande. Ingen fattar mina skrik. Ingen fattar att Esmeralda är borta. Ingen förstår att hon kanske är död.
Utom Aakila.
Utom alven som fick Esmeralda att bli sur och gå ifrån mig, och tryggheten. Jag ryter en gång extra högt innan jag kämpar mig upp på mina ben och börjar halta mot skogen. Den drog mig dit, vet inte varför. Jag går omkring i skogen ett tag innan jag hittar henne. Med vargar runt sig. Stora som henne. De börjar morra och jag morrar tillbaka, då springer de iväg med svansen mellan benen. Jag blåser varm luft på henne och försöker att inte se såren. De är riktigt otäcka. Jag kollar bak på Aakila.
"Är du nöjd nu? Hon fick möta fara och dog" fräser jag åt honom och lägger mig ner vid henne.
En drake klarar sig inte utan sin ryttare. Den dör. Nu är det min tur, och jag tänker dö bredvid min ryttare. Jag sluter mina ögon och väntar in döden.

Mystisk's Pov:

Jag slår upp mina ögon och ser att jag är i ett vitt rum. Jag minns lite halvt gårdagen, tror det var gårdagen? Jag försöker sätta mig upp men stönar av smärtan och några människor rusar in.
- DU LEVER!! hurrar alla glatt och ler.
- Vänta va?! svarar jag, totalt förvirrad.
Vad hände? Varför är jag här? Vaddå lever? Jag minns något stort och en man.
- Du var död när du hittades! mumlar de.
Jag nickar ansträngt och minns mer om gårdagen. Jag minns att jag försökte hjälpa en ung flicka med vargar, men fick de på mig. Sedan minns jag en man som ville välkomna mig till himlen, men jag avvisade honom och nu är jag här. Dog flickan? Lyckades jag rädda henne i tid? Troligtvis inte, men varför inte hoppas?
Det var något speciellt med flickan, det kan jag svära på!
Om jag bara får reda på hennes namn så kanske jag kan minnas vem hon är.
- Duu? Det var en flicka vid vargarna, vad heter hon? frågar jag försiktigt.
- Vem? frågar en tjej undrande.
- Räddade ni Henne inte?!?! panikar jag.
- Tat chill, hon heter Esmeralda, hon är Drakryttare av Månskärva och Aakila har första ching på henne, skojjar tjejen.
Tillslut lyckas jag placera henne som Rilia.
- Esmeralda av Månskärva? frågar jag och nu är det min tur att vara förvånad.
- Esmeralda Drakryttaren av Månskärva, rättar Rilia mig.
Jag nickar.
- Esmeralda alltså! skrattar jag.
Vi båda börjar skratta. När vi slutar skratta så lutar jag mig mot väggen och flinar.
- Så hon lever? säger jag tillslut.
- Japp! ler hon.

Esmeraldas Pov:

Mina ögon har precis vant sig med ljuset som strömmar in genom det stora, jag menar verkligen överdrivna stora fönstret. Jag ser Månskärvas huvud kolla in och betrakta mig.
"Esmeralda" hennes röst var fylld av värme och får mig le inombords.
"Månskärva" svarar jag matt och ler mot henne.
Hon blir jättelycklig och ger ifrån sig ett kluckande, glatt ljud. Jag försöker resa mig upp men känner smärtan komma och stönar. Jag ligger i ett brunt rum. Åtminstone inte vitt, men jag hatar sjukhus och liknande.jag suckar och lägger mig ner i sängen igen. Jag lägger mig raklång och fingrar på bandaget som är lindat runt mig mage. Jag vill rycka av bandaget och slänga det genom hela rummet, hoppa upp på Månskärva och fortsätta som inget hänt. Månskärva sitter ner i öppningen och vaktar mig. Jag stirrar bara på henne ett tag och känner mina frågor komma upp i tankarna.
Varför jag? Vad attackerade mig? Magiska varelser? Isåfall, vilka? Varför? Hur länge har jag vart borta?
"Hur länge var jag borta?" frågar jag Månskärva och väntar, lite ivrigt på svar.
"Ska fråga alverna och säga att du har vaknat" svarar hon och flyger iväg.
Jag suckar och lutar huvudet mot väggen. Jag inväntar Månskärva och blundar.
- ESMERALDA! skriker en glad röst.
Jag öppnar ögonen och ser rakt på Aakila. Jag vänder mig om med ryggen mot honom och svarar inte.
- Du, jag vet att du är arg på mig! Men jag har vart så orolig.... säger han och suckar.
Jag nickar försiktigt och vänder mig mot honom.
- Hur länge har jag vart borta? frågar jag honom istället och försöker le.
Han flinar mot mig.
- I 3... hinner han säga.
"Månader" inflikar Månskärva snabbt.
Jag flinar mot de och skakar på huvudet.
- Vad har hänt under tiden jag vart borta? frågar jag osäkert.
- Krig.... säger han osäkert.
Jag nickar och suddar ut mitt flin.
- Vem vann? frågar jag, också osäkert.
Han ler åt min osäkerhet och jag gör en lös facepalm på mig själv.
- Vi! svarar han glatt och ler.
Jag kramar om honom löst men stönar av smärtan. Han ler mot min axel och jag ger honom en lätt kyss på kinden. Han ler ännu mer då. Jag släpper honom och faller tillbaka mot sängen. Aakila går ut ur rummet och lämnar mig med en förvirrad Månskärva, och lite road kanske.
"Trodde mer på att du skulle slå honom!" skrattar hon och jag ler.
"Det var min plan!" svarar jag och skrattar.
Men skrattet fick magen att göra ont, så jag skrattar inombords istället.