Drakens Eld (REDIGERAS)

Kapitel 13

Esmeraldas Pov:

Jag vaknar av ett ljud och kollar ovanför mig. Där står några alver och kollar ner på mig och sedan upp på Månskärva. De fnissar och springer iväg. Säkert några nyfikna bara. Jag reser mig upp och kollar på Månskärva.

"Upp och hoppa" skojjar jag med henne och kliar henne på magen.

Jag låter henne sova när hon inte vill vakna. Jag suckar och klättrar långsamt och försiktigt ner för trädet. Väl nere på marken så stannar jag upp och kollar mig omkring. Jag ser några alver gå mot mig. De stannar framför mig och studerar mig.
- Du måste vara Drakryttaren Esmeralda, sa den ena med silkeslen röst.
- Mm, svarade jag de och nickade för att förtydliga det.
- Jag är Aakila, sa samma alv och ler.
- Jag är Weliika, sa alven bredvid, men hon ler inte. Hon såg mer allvarlig ut.
- Och jag är Quillio, sa den sista alven men han ler också.
Aakila och Quillio var killar och Weliika var en tjej. Jag undrade lite varför Aakila och Quillio ler men inte Weliika. Jag kollar noga på de innan jag ler.
- Trevligt att träffas! säger jag och fortsätter studera de noga.
- Vi kommer vara de alver som är med dig, bara ropa om du behöver hjälp! sa de och jag nickar.
- Ses! sa jag och klättrade upp till Månskärva igen.
Nu hade hon vaknat och jag kommer på sadeln och ser att den är borttagen. Någon alv måste tagit av den.
"Sovit gott?" frågar jag henne.
Hon nickar med huvudet och jag kollar glatt på henne. Jag kollar mig noga omkring i vårat lilla "hus" och ser sadeln i ett hörn, samt ett bord med mat på. Jag går till bordet och ser en massa grönsaker. Men de hade nog väldigt motvilligt lagt dit köttbiten som ligger där till Månskärva. Jag slänger köttbiten till henne och tar lite grönsaker som jag snabbt äter upp. Jag vänder mig om och ser på Månskärva och ingen köttbit. Jag ler för mig själv.
"Lust att flyga lite?" frågar jag henne
"Visst!" säger hon glatt
Taggarna vecklar hon snabbt in när jag la på sadeln och hoppar upp. Som tur var hade vi inget tak på vårt hus så hon tar bara sats och hoppar rakt upp i luften. Hon fäller ut vingarna och seglar lite i luftvindarna innan hon börjar flaxa med vingarna för att inte tappa för mycket höjd. Jag böjde mig ner och kollade ner mot marken och njuter för en gångs skull så njuter jag av utsikten och kollade på de små prickarna på marken som kollar upp möt oss och pekar. De viskar säkert om oss eller något. Hoppas bara de inte säger något taskigt om oss. Jag suckar nöjt och ler. Månskärva gör en loop. Jag skrattar och håller mig krampaktigt kvar. Hon seglar ner mot marken och landar mitt bland en massa alver. De kollar storögt på oss och jublar. Jag kollar på de undrande och de börjar skratta. Då kommer Aakila fram till oss och stannar framför Månskärva, kollar upp mot mig och... RODNAR? Jag blir stum och stannar kvar på Månskärvas rygg.
- Du, säger Aakila till mig

-----
Mohahahah avslutar här 👏