Drakens Eld (REDIGERAS)

Kapitel 21

Esmeraldas Pov:

Tyqias tysta hovslag är allt som hörs, vinden är tyst, fåglarna har slutat kvittra och Artyhms hovslag hörs inte ens. Den vita hästkroppen travar framför oss och den bruna hästkroppen med mig på sig travar efter. Tyqias breda rygg är inte bara trygg, utan den är varm också. Jag funderar på om vi inte är nära Aakila snart. Hoppas så och att han är oskadd. Tyqia kommer fram i en liten långsam galopp och galopperar efter Arythm. Dessa två hästar är oskiljaktiga. Skulle inte förvåna mig om de vore typ syskon...
"Vi är inte syskon, men nära" skrattar Tyqia.
"Kusiner?" frågar jag hoppfullt.
"Nope" svarar Arythm.
Då börjar sanningen gå upp för mig.
"Awww, några är kääära" kvittrar jag och ler.
De förblir tysta men jag kan näsan känna en typ rodnad sprida sig i deras sinnen.
"Ni behöver inte skämmas jue!" utbrister jag och klappar Tyqias hals.
Hon frustar och slänger med huvudet. Arythm tvärstannar framför oss och Tyqia travar rakt mot honom.
"Tyqia!! Han har stannat!" skriker jag i tankarna.
I sista sekund stannar hon och kastar lekfullt med huvudet. Jag himlar med ögonen och kisar framåt. Ett stort berg bredde ut sig framför oss. Jag tappar nästan hakan av chocken.
Okej, inte bokstavligt talat men ni fattar!
Jag börjar sedan le. Men sedan blir jag lite smått arg, har Aakila roat sig på en hemlig bas medans jag fått ströva i skogen?
Han är sååå död!
Jag hoppar av Tyqia och väntar in Månskärva. Hon landar bredvid mig och jag hoppar upp. Arythm går runt i en cirkel och gnäggar. Tillslut kommer en gestalt springandes, som jag snabbt känner igen som Aakila. Bara för att kryper jag ihop på Månskärvas rygg, och hon verkar snabbt förstå, för hon döljer mig. Aakilas ansiktsuttryck blir snabbt oroligt. Tyqia och Arythm är med på noterna de med och skrapar med hovarna i marken.
Bara för att ge igen mot Aakila.
I promise!
Månskärva flyger upp i luften och cirkulerar ovanför berget ett tag. Jag ser en öppning, stor nog för en drake att komma igenom. Ett typ lock av sten precis likadan som runt ligger bredvid. Månskärva flyger sedan ut över skogen som att hon letar efter mig. Hon ryter sorgset då och då också.
"VAR FAN ÄR HON?!" utbrister Aakila när han inte kan hålla sig längre och jag ser en blank tår rulla ner för kinden.
Uh-oh...
Nu har jag trubbel!
Jag ber Månskärva ryta glatt och dyka ner i skogen. Jag låtsas sedan att jag då hoppat upp på Månskärvas rygg och vi flyger tillbaka till Aakila. Han torkar snabbt sina tårar och ler glatt. Han är påväg att krama mig när jag hoppat av Månskärva men jag stoppar honom med min hand.
"Först förklara!" fräser jag, surt.
"Eömh.... Jag låtsas bli kidnappad, du bli orolig, du leta, stöta på faror, Arythm och Tyqia visste hela tiden, bara du och Månskärva visste inte, vi ville testa er" svarar han kort.
"..." blev mitt tysta svar.
Jag vänder ryggen mot honom.
"Så jag, helt okunnig om trollkonsten skulle klara av rövare och liknande själv medans du gottar dig här?" fräser jag besviket.
Aakila blir tyst och jag känner hur mina tårar tränger upp. De gör mig syn dimmig och jag kryper in under Månskärvas vinge som hon snabbt stänger. Nu vill jag bara stänga världen ute. Jag har inte lust med någon eller något. Utom Månskärva, den ända som förstår mig. Jag kommer också på en sak.
Jag har utvecklats jätte mycket under denna resan.
Från att vara den tysta och blyga, till att vara den som yttrar sina åsikter och modiga. Jag kryper ut ur Månskärvas vinge och ser Aakila sitta med ryggen mot oss. Jag går en bit bort och tar en sten från bäcken. Jag fokuserar all min Quing på den och låter mina känslor gå ut över den. Först ger den ifrån sig ett sorgset ljud innan den exploderar. Smällen hörs såklart tydligt och mörkrets bestar smyger sig mot mig. Jag ser hur kolsvarta vargar, stora som mig går mot mig och kollar bara på de stora tänderna. Snart är jag död. Snart är resan över, snart är det nog ingen chans för drakarna att överleva. Snart för honan och hennes ryttare. Ingen kommer förstå varför Månskärva plötsligt vrålar av smärta och sedan faller ihop livlös på marken förens de hittar mig, död och uppäten av vargar. Jag slungas bakåt av en av vargarnas kraft och ramlar med huvudet först i ett träd. Jag stönar lågt av smärtan och väntar på nästa drag av vargarna, jag kan inte röra en fena. Hela jag är paralyserad. Jag suckar och välkomnar döden som en gammal vän. Slutligen river en kraft i mitt bröst och mina ögon blir svarta och långt ifrån mig hör jag ett vrål.
"Kämpa Månskärva.... Kämpa..." tänker jag svagt innan det blir helt vitt omkring mig.
Jag ser en man komma mot mig. Han kramar om mig som om jag var en gammal vän och välkomnar mig.

~~~~~
Drama, drama och drama...
Och nej, inte slut än men ven vet vad som händer nu? 😏