Drakens Eld (REDIGERAS)

Kapitel 11

Kom nyss på en smart sak för första gången typ 👏 Jag skriver inte som Eragorn utan författaren skrev som mig 😂👌 Hahah, nej men jag går efter legenderna/ryktena om drakar, alver, magi, dvärgar osv osv 👏
--------
Månskärvas Pov:

Jag landade på mannen som stod framför Esmeralda med en duns och bara för att visa att jag är bättre än honom så gör jag mig så tung som möjligt. Jag fnyser när Esmeralda säger åt mig att gå av honom, men går av. Esmeralda böjer sig ner och sätter ett finger under mannens haka och fick honom att se upp mot honom.
- Inte lika modig nu när hon är här, Huh? sa Esmeralda lugnt till honom och log

Esmeraldas Pov:

Jag ler skadeglatt mot mannen, jag använder nästan de ord han använt mot mig och han rodnar. Vänta?! Han rodnar. Färgen stiger på hans kinder och jag bokstavligen talat gapar mot honom. Han flinar och i nästa stund förstod jag. Jag hoppade mot Månskärva och landade på henne. Precis innan svärdet skulle träffat så stoppas det och han muttrar. Han ville inte skada mig. Jag gör sedan något jag skulle ångra, läänge. Jag slängde mig upp på Månskärvas rygg och satte mig mellan två taggar och höll den ena som stöd. Dessa taggar skulle senare försvinna när en sadel skulle på, men nu var de där och ger mig utmärkt stöd. Månskärva fäller ut vingarna och tog ett stort språng upp i luften. Jag tappar andan av farten men fick hyfsat snabbt tillbaka den och tog djupa andetag. Benen skavde mot den hårda fjällen och det kändes som att jag skulle trilla av och trilla långt ner. Jag vågar blicka neråt i någon sekund, något jag aldrig skulle gjort...

Inte för höjden.

Inte för farten.

Men för den döda kroppen på marken.

"VEM ÄR DET?!" skriker mitt inre och jag känner nästan hur Månskärva suckar.

Vi dyker långsamt mot personen och stannar några meter över den. Månskärva kollar noga på den livlösa kroppen.

"Död" konstaterar hon och jag börjar gråta.

För kroppen tillhör Mariock, den ända som haft vett i skallen och vetat hur vi skulle klara oss. Nu var det bara vi. Jag hukade mig bredvid kroppen.

- Häää-rr, sa Mariock tyst och sträcker fram en sadel, virkad av enklaste material.
- M-een oock-såå av-v bääst-ta, sa han tunt innan ögonens lilla liv försvann
Jag slår nävarna mot marken och det gör ont, men jag bryr mig inte. Den ända personen som brydde sig om mig sedan branden, borta. Jag stönar av frustration och Månskärva lägger försiktigt sin vinge om mig och drar mig till sig. Jag kurar ihop mig under vingen och hon lägger sitt huvud på marken. Jag kollar mot Mariock en sista gång innan jag somnar, det var ju trots allt flera dagar sedan jag sov otroligt nog. Men... Jag slog upp ögonen. Jag sprang fram till Mariock, han blöder ju inte, det måste varit magi. Jag suckar. Månskärva kollar mot mig med en blick som säger "kom-du-på-att-det-var-magi-nu?" Jag kan inte låta bli att le. Jag kollar med en dödande blick mot henne på skojs skull och fortsätter le, ett fånigt leende.