Drakens Eld (REDIGERAS)

Kapitel 17

Esmeraldas Pov:

Jag kollar på Månskärva som ilsket piskar med svansen i det gröngula gräset, gräset som växte där fick inte se solens ljusa strålar då de täcktes av trädens höga lövkronor. Solens strålar hade problem med att synas på flera ställen i den hyfsat gröna skogen. Flera djur bor här, men ingen fanns där nu. Allt var tyst, allt var dött kändes det som. Allt som hördes var Månskärvas dova morrande och männens tysta andetag, de står fastfrusna i marken, chockade över det som precis hänt. Jag tar tillfället i akt och kastar mig upp på Månskärvas breda rygg. Sadeln var de dumma nog att ha kvar på hennes rygg och jag flinar år deras dumhet.
- Finns det någon som kommer sakna er? frågar jag, helt plötsligt väldigt osäker.
- Mhm... mumlade alla männen i munnen på varandra.
- Min fru och mina tre barn!
- Min fru!
- Mina barn som bara jag har vården om!
- Alla mina släktingar!
Alla ord kom samtidigt och jag blir chockad. Vi kan ju inte döda de nu! Tänk på den ensamstående pappan till barnen... Tänk på de med fruar... Jag blir jätte osäker och får gåshud på mina armar. Jag drar snabbt ner tröjarmarna över huden, men männen har sett det och flinar. De närmar sig med spjut i högsta hugg. Månskärva är den första sim vaknar ur sitt trams, ryter högt och stirrar med en glödande blick på männen. Jag vaknar då upp ur mitt trams och kväver precis ett skrik. Jag ser på männen som fortsätter mot oss.
- HALABALALALABLAB! skriker jag i brist på annat.
Jag vet inte vad jag sa, det kändes bara bra att säga något.
Männen stannar upp och böjer sig ner. De skrattar så de nästan ramlar ner på marken av de ord jag sagt. Jag letar i mitt minne efter en annan sak.
-Lepumsi! sa jag medans de typ dog av skratt och alla männen bands.
De höll ett tag och jag kämpar för att hålla kvar trollformlen och de skriker och försöker röra på sig. Ibland kan Aakilas ord vara bra att minnas. Jag släpper formeln.
"Testa "Rikalio"!" sa en tydlig röst i mitt huvud, jag försöker placera den och finner den som Aakilas. Jag ler för mig själv.
"Okej!" svarar jag glatt.
-Ricliao! uttalar jag men det känns fel. Jag blundar och försöker minnas ordet.
"Rikalio" upprepar Aakila.
-Rikalio! säger jag, med mer kraft än innan och männen står helt stilla och flinar.
Samtidigt känner jag Aakilas flin.
"Vad gjorde den där formeln?!" skriker jag i mina tankar till Aakila.
"Emh..." svarar han och jag känner hur flinet blir bredare.
Jag får en snabb bild av en bok med ordet "Rikalio" uppslaget. Jag läser vad det står så snabbt som möjligt och får lust att mörda Aakila.
"Du skojjar?!" säger jag till Aakila och himlar med ögonen för mig själv.
"Nope" flinar han, jag ser verkligen inom mig hur det breda flinet växer sig stort över hans ansikte.
"Du din lilla!" skriker jag i mina tankar frustrerat.
Jag avbryts av några av männen. De var nu läskigt nära.
"Månskärva! Gör något?!" säger jag till henne frustrerat.
Hon tar mig på allvar iallafall och flaxar med sina vingar så männen flyger bakåt av vinden och sedan slår hon med svansen så flera av männen mosas under den enorma och taggiga svansen. Jag känner hennes självkänsla växa och klappar den sträva halsen.
Männen jämrar sig och vi flyger iväg.
"VÄNTA?! JAG DÅÅÅ?!" skriker en röst i mitt inre.
Juuuste! Han ska ju följa med oss. Vi dyker ner och Månskärva tar upp honom med klorna. Han hivar upp sig på hennes rygg och håller tag om min midja.
"Duu? Menar du verkligen att du kunde läsa av alla mina tankar när jag uttalade det ordet?" frågar jag honom, aningen nervös.
Jag kollar bakåt och ser flinet som sitter där på hans perf... Perfekta ansikte... Jag erkänner! Han är perfekt! Jag får lust att slänga upp armarna i en förlorar gest.

~~~~~~
Whoop Whoop! Nu är ett till kapitel här, jag är hos mina kusiner och imorgon ska jag se laaamm! :3