Drakens Eld (REDIGERAS)

Kapitel 29

Esquia's Pov:

Det finns en tanke i mitt huvud:
Hur drakar kan skapa krig mot något/någon?!
Jag studerar Fortress och Nilimo, de ser lyckliga ut som att de inte har några bekymmer alls. Det får mig att le.
'En fråga?' frågar jag Fortress och Nilimo.
'Mhm' svarar de i kör.
'Ska Månskärva också ha rustning?' frågar jag osäkert.
Fortress och Nilimo skrattar till, på drakarnas sätt.
'Såklart' svarar Fortress.
'Finns det flera Drakryttare med drakar kvar?' frågar jag de och tar bort mitt leende.
'Ja' svarar Nilimo kort.
Jag börjar hoppa på platsen av lycka och klappar i mina händer. Månskärva studerar mig ett tag innan hon lägger en tass runt mig så jag slutar. Jag himlar med ögonen, men slutar. Månskärva tar bort sin tass igen och börjar prata med Fortress om oviktiga saker. Jag granskar noggrant drakarna som börjat röra sig runt i dalen istället. Det är tre röda, två gula, en grön och sex blåa drakar. Nilimo flyger smidigt in i en grotta som jag inte upptäckt.
'Kom, Esquia' lockar hon på mig.
Jag börjar röra mig mot grottan och undviker de elaka rötterna som så gärna vill fälla en.

Väl inne i grottan så tappar jag nästan hakan av synen. Det finns en massa stenar här, släta och ovala. Drakägg med andra ord. Det fanns turkosa, havsblåa, limegröna, blodröda och en massa mer.
'De ska skickas ut, och komma till människor vid senare tidpunkt' säger Nilimo stolt.
Jag, som fortfarande är chockad, nickar bara och ler. Det är minst 20 ägg. Jag ler och nuddar försiktigt ett ägg. Det vibrerar till och jag backar förskräckt. Nilimo skrattar och nosar på försiktigt på ägget. Jag ler åt hennes försiktighet och börjar gå ut ur grottan, men stoppas snabbt av en blå drake. Jag suckar tyst och den stirrar mordiskt på mig.
'Vad gör du i våran heliga grotta?!' fräser Draken.
Den är ganska liten, men större än mig. Den högra tass träffar min kind och den morrar. Jag blundar och inväntar flera slag, men hör istället ett samtal och flera andra drakars morranden. Jag vet inte om det är mot mig eller mot någon annan, men sedan hör jag ett argt tjut från en drake och en skugga landar över mig. Skuggan nosar på mitt ansikte och jag känner igen den som Månskärva. Jag börjar vakna till lite och hör drakarnas samtal. Jag öppnar mödosamt ögonen och finner alla drakar blängandes på mig, utom Nilimo och Fortress. Och Månskärva såklart. De tre står vid mig och försöker typ försvara mig.
'Ni sa inga mera människor!'
'Hon är en alv!?'
'Sak samma'
'Du hade ingen rätt att slå henne?'
'Bättre att hon dör'
'Om hon dör, dör jag'
Jag lyckas bara identifiera Månskärva som den sista rösten. Drakarna blir som stumma, som att det äntligen gått upp för de att jag är Drakryttare.
'Haha, jätte kul. Vi sticker Månskärva' säger jag ironiskt och kravlar upp på Månskärva.
Hon tvekar men lyfter och "råkar" slå till några med svans och vinge. Jag skrattar lågt och vi landar bara några meter från dalen i en träddunge och lyssnar på drakarnas samtal. Nilimo verkar missnöjd, och Fortress med. Men de andra verkar jubla av lycka.
'Äntligen!!'
'Fri från de!!'
Jag suckar tungt och vi vänder oss om. Nymph kommer oroligt till oss och gör ett sorgset ljud, och visar som att hon vill att vi ska följa efter. Vi följer efter och ser nästan alla drakar på Nilimo. Fortress försöker förgäves bita och klösa så de ger upp. Jag vet inte vad Månskärva tänker, men jag hoppar av henne och hon går till mitten av dalen. Skuggan och den lilla kullen får henne att se större ut och de andra kollar förskräckt på henne, visst, hon är större än de flesta vanligtvis också. Men ändå, nu ser hon gigantisk ut. Drakarna lämnar Nilimo blödandes och jag smiter fram till den vita Draken.
'Min dotter blir sannerligen en bra ledare' säger Nilimo innan hon sluter andas.
Jag själv tappar också andan och svimmar nästan, men försöker hålla mig tyst. Blodet slutar rinna ur Nilimos sår och hennes kropp löses upp i tomma intet. Så den vita drakkroppen är nu borta, och Fortress och Månskärva strider mot minst tjugo andra drakar, men några börjar byta sida och strida för Månskärva och Fortress. De har nog sett Nilimo och är nog hennes avkommor. Eller sett och sett, de har förstått att hon är död. Månskärva gör ett smart drag och flyger upp i luften, dit hon var smidigare än de flesta. Hon leker lite med de, för att trötta ut drakarna och göra mindre utfall mot de. Tillslut är drakarna så trötta att de bokstavligt talat svimmar.
Vääänta...
Om Nilimo är Månskärvas mamma...
Är Fortress hennes pappa?
När jag tänker efter så är de ganska lika. De har samma form på vingarna och båda har typ som silverdroppar som stänkt på deras vingar. Det är typ närmare tjugo drakar på Månskärvas sida nu, och tre kvar på den andra. De blir iväg körda och ingen vet hur det kommer gå för dem. Jag tar ett slags blad "Sytqa" som Mariock lärde mig är helande. Jag kramar ur bladens saft över mitt sår och lite på Månskärvas sår också. Vi lägger oss sedan i en hög och blundar, och återhämtar oss.
'Ingen rör min människa' mumlar Månskärva för sig själv, men även till de andra drakarna.

~~~~~~
900 ord - orkade inte skriva mer 😁
Men iaf
GRATTIS MUMS LÖWET TILL VINSTEN 🎀❤️
Och sedan undrar ni över bilden där uppe?
Det är så att 20:15 Fredag Kväll (förra Fredagen alltså) kom Alonso till världen 🎀
Sötisen Alonso 😍🎀