Drakens Eld (REDIGERAS)

Kapitel 12

Esmeraldas Pov:

Mina armar lämnar långsamt Mariocks kropp. Mina sista tårar föll. Jag reser mig upp och tar långsamt tag i sadeln. Jag la på den platta sadeln på ryggen, jag sätter mina ben i nästan som stigbyglar. Jag lutar mig framåt och stryker långsamt handen längs Månskärvas hals.
"En gång för alla. Alla gånger för en" sa jag i mina tankar till Månskärva
Hon svarade med att ryta högt så alla fåglar som lugnt suttit på grenarna, yrade iväg runt om oss. Jag trycker benen löst om hennes sidor och vi lyfter upp mot himlen. Jag vet att rytningen inte var oriskabel men ändå, de flesta vet nog om oss nu.

•Månskärvas Pov:

Jag saknar honom.

Jag vet inte varför...

Jag stannar upp i luften och kollar mig omkring. Vi flyger nu över en barrskog med höga tallar. Jag visste att de fanns här, skogsalverna. De skulle säkert inte hälsa oss välkomna, men inte häller jaga iväg oss. De respekterar oss.

Hoppas jag.

Och jag måste lämna budet jag fick av Mariock. Snabbt. Japp, han kunde prata med mig i mina tankar och hade hört allt vi sagt.

"Vi sjunker neråt" sa jag med så silkeslen röst jag kan.
"Okey" svarar Esmeralda.

Jag börjar flyga neråt och ser mig om efter en plats att landa på. Det var skog överallt och jag ser med mina skickliga ögon trähus, med broar mellan de som tillhörde alverna. Jag vänder snabbt och flyger iväg en bit. Det är ingen bra idé att landa mitt bland de. Inte än. Inte vid första mötet.

Efter ett tag hittar jag en plats att landa på och störtdyker för att i nästa sekund stanna upp och lugnt låta mina ben och fötter med hårda tåliga trampdynor nudda marken och landa.

"Du kan kolla nu" skrattar jag inombords till Esmeralda som hållit för ögonen när jag landat.

•Esmeraldas Pov:

Jag öppnar sakta ögonen och gnuggar de. Jag kollar mot Månskärva som kollar in mot skogen. Jag följer hennes blick och den landar på några alver längre fram, hur jag känner igen dem, det kallas Mariock och böcker. Den som stod längst fram granskar oss missnöjt med låter oss stå där. Jag vet att det är skogsalver, de jobbigaste av alverna och de mest ogästvänliga. Men de dödar än iallafall inte. Om inte man är fiende förstås.

"Var hälsade, Esmeralda och Draken Månskärva" sa en av alverna längre bak och kollade på oss.

"Tack" svarar jag i mina tankar när jag listat ut att de kommunicerar där så Månskärva kan förstå.

"Vart är vi?" frågar jag sedan och vill slå mig själv.
Dumma mig, jag står framför alver och det första jag frågar är vart vi är, inte att deras skog är fin, eller liknande. De kanske tar illa upp...
"Nejdå, men vart du är kan vi inte säga" svarar en annan alv på mina tankar
Juste. De kan läsa av mina tankar...

Vi hade nu fått ett träd att sova i, eller rättare sagt, en lövkronebädd som är stor så Månskärva får plats. Jag lutar mig mot Månskärva och kollar upp mot himlen som mörknar. Och slocknar själv efter ett tag och försvinner in i drömmarna.

----
WOHO ett till kapitel och jag har lovat mig själv minst 500 ord utan för/efter ord 👏