Drakens Eld (REDIGERAS)

Kapitel 5

~Redigerat~

Tredje Persons Pov:

Det gröna vackra fältet breder ut sig framför henne. En stor grön drake blockerar hennes väg. Drakens mörka fjäll glittrar i solens sista strålar, och får den att se mordlysten ut. De röda ögon betraktar Månskärva som morrar dovt, som en varning till den. Det är tydligt att hon inte heller gillar den. Draken svarar med att argt piska ner svansen precis bredvid Månskärva. Däremot står hennes tappra drake kvar i samma position och kollar utmanande in i de röda ögonen. Den bruna, kraftiga hästen som hon sitter på gnäggar oroligt och trampar på stället. Varken Esmeralda eller hästen gillar detta, men Månskärva står modigt kvar. Även fast den gröna är fullvuxen och hon är en liten bebis. En idiotiskt modig liten bebis. Tillslut verkar den andra draken tappa tålamodet och kastar sig mot Månskärva. Hennes drake gör ett tappert försök att hoppa undan men den gröna landar över henne. Det enda Esmeralda kan se är Månskärvas sylvassa klor som sprattlar omkring och försöker riva den gröna. Efter ett tags tappert kämpande så slutar Månskärva klösa och hela hennes kropp blir avslappnad. Hon sitter kastar sig av hästen och springer mot den gröna draken. Den ska dö. Den dödade Månskärva.

När hon når draken så står den helt still, som att något fryst den. Hon närmar sig försiktigt och knackar med fingrarna på den hårda fjällen.

Flera minuter går och draken har inte rört sig en millimeter.

Blixtsnabbt så slår draken till. Det blir det mörkt, eller ska man säga ljust.

Allt som kan höras är hästens oroliga gnäggning och det ända som kan kännas är smärtan av taggen som är djupt inborrad i hennes kropp.

Esmeralda vaknar med ett ryck av mardrömmen och finner sig själv helt dränkt av svett och med Månskärva stående ovanför sig, halvt mosar henne med sin tyngd. Sen när är Månskärva så tung? Månskärva är tystlåten av sig och yttrar inte ett ljud. Esmeralda suckar och klappar försiktigt draken på dess rygg. De sylvassa taggarna fälls in och Månskärva ger ifrån sig ett gurglande bebis ljud. Esmeralda har ingen aning om vad det betyder, men det spelar ingen roll. Hon har inte blivit av med fingrarna.

Än.

Hon har inte blivit av med de än.

'Skärp dig. Det är din drake. Den skulle aldrig skada dig' tänker hon till sig själv.

'Dina fingrar skulle aldrig ramla av. Det tillåter jag inte.' svarade en sylvass röst i hennes huvud och hon blir nästan illamående av den, men hon har hört den en gång innan. Månskärva antagligen.

Hon kollar på Månskärva ett bra tag. Draken ger ifrån sig ett läte som inte gick att beskriva, men det låter som att hon skrattar över reaktionen.

Esmeralda himlar med ögonen och kollar in i de mörka, lila ögonen på draken.

'Det var du eller hur?' säger hon i sina tankar till Månskärva.

'Japp' säger samma sylvassa röst, som Esmeralda nu vet tillhör Månskärva.

En ny dag börjar, det menas med att ett nytt äventyr börjar. Ensam, med en liten drake, mot alla odds, ska hon vandra med draken på äventyr.

Och Mariock. Han kanske får följa med. Han verkar veta saker om drakarna och hon behöver någon som vet.

De ska iväg från befolkningen, iväg från nyfikna blickar som kan leda till hemska saker. Det är ändå en drake det pratas om. Esmeralda tvivlar inte på att Månskärva ska bli stor, svart och stark någon gång. Men nu är hon liten och söt. Hon kollar ner på biten av den svarta "stenen" som Månskärva kläckts ur och log. Hur hade Månskärva fått namnet? Enkelt svar om man tänker noga, en skärva av stenen och en måne blir Månskärva. Plus att hennes fjäll glänser vackert i månens ljus.

------
Okaj. Glöm vad jag sa om lång kapitel förut. Har har ni ett, tror jag kommer massproducera kapitel nu, det är Påsklov och ja :) Tid att skriva :D Kom ihåg lite kritik så jag kan förbättra mig :)