Drakens Eld (REDIGERAS)

Kapitel 14

Esmeraldas Pov:

- Du, sa Aakila till mig, och rodnar svagt.
- Mm? svarade jag och kollar undrande på honom.
- Kan du följa med mig en bit ifrån de? sa han lågt och nickar på en plats en bit ifrån.
Jag nickar mot Aakila och hoppar av Månskärva.
"Stanna här" säger jag i mina tankar till Månskärva
"Ok" säger hon lugnt och jag kan tänka mig henne flina åt mig.
Jag följer efter Aakila till en träddunge och vi stannar där.
- D..uu... börjar han
- Vad? jag kollar på honom och ler
- J..ag.. Måste... Frå...ga dig.... En sak... Stammar han fram
- Vad måste du fråga? jag kollar konstigt på honom och försöker avläsa honom.
- Om. Du. Vill. Ha. Sällskap.... På din... Resa, lyckas han få fram och ler ansträngt och nervöst mot mig.
Jag blir stum av frågan och kollar på honom med en granskande blick.
- Menar du det? frågar jag tillbaka och ler glatt.
Sällskap på resan hade vart underbart! Och Aakila... Han är lite speciell för mig.
- Jag menar det väldigt mycket! sa han och låter mer glad, mindre nervös.
- Självklart får du följa med! jag slänger mina armar omkring hans mage och kramar honom.
Han blir först chockad med det går snabbt över och han kramar henne tillbaka innan han backar och bara ler konstigt mot mig. Jag backar också och ler mot honom.
Han kan bli som en yngre Mariock säkert.
För...
Varför inte? Mariock skulle ju följa med oss från början!
Jag ler ännu mer och börjar gå tillbaka mot Månskärva för att berätta för henne. Jag stannar framför henne och var noga med att isolera mina tankar så inga alver skulle kunna höra.
"Aakila följer med oss på resan." säger jag snabbt, men tillräckligt långsamt för att Månskärva skulle uppfatta orden.
Hennes svar dröjde och jag suckar, rädd att hon inte ville ha honom med.
"Såklart han kan!!" sa hon sedan glatt
Jag jublar inombords och kollar leendes på henne.
"Har någon fattat tycke för honom?" retar jag henne lite.
"Jag ska säga detsamma tillbaka" retar hon mig tillbaka.
Jag blev tyst och känner färgen stiga om mina kinder. Mitt hjärta börjar banka snabbare och jag ler inombords. Månskärva kollar granskande på mig och skrattar.
"Jag visste det!" säger hon och kollar finurligt mot mig.
"Men mina känslor är nog inte besvarade" avslutar jag diskussionen kort med.
"Esmeralda, vem säger det?" sa en lekande röst i mitt huvud.
Jag blir förvirrad av intrånget och undrar först och främst hur länge personen eller alven lyssnat på oss. Jag skrattar för mig själv, tyst och inser att alven nog är Aakila och att han lyssnat sedan jag frågat om han fått följa med.
Fast.
Jag vänder ändå mina tankar mot Månskärva. Hon flinar i mina tankar.
"Hur länge har du vetat om?" säger jag missnöjd till henne.
"Sen mitt svar dröjde ett bra tag" säger hon glatt tillbaka.
"Och varför har du lyssnat?" denna gång vänder jag mina tankar till Aakila.
"För att Månskärva sa att jag borde, om jag ville veta en sak" hans röst var mer försiktig och lugn.
"Meeen.." säger jag innan jag blir avbruten.