Drakens Eld (REDIGERAS)

Kapitel 2

~Redigerat~

Tredje Persons Pov:

Personen som bär henne är stark och hur mycket hon än kämpar emot så håller den ett stadigt tag. Efter ett tag ger hon upp och försöker istället att samla sig. En bit ifrån byn släpper personen henne och hon får gå med Mariock, en av byns gamla som berättar historier.

''Jag kommer ihåg tiden när jag växte upp.. Vi levde sida vid sida, de försvarade oss från både bränder och fiender. En av de fäste jag mig speciellt vid. Hans namn var Fire.'' säger han drömmande

''Vem var Fire och vad pratar du om'' svarar Esmeralda honom och försöker låta intresserad. Hon slutade tro på Mariocks berättelser för flera år sedan.

''Fire.. Hans fjäll var gyllenbrun och glänste som eld i solen. Hans eld var även den starkaste och han kunde inte ta skada av eld tack vare sin fantastiska fjäll'' fortsätter Mariock och ler ett svagt leende.

Hon skakar på huvudet och vägrar tro på hans skrock. I år har han pratat om drakar, alver och läskiga fiender. Han påstår också att alla de har dragit sig in i skuggorna, skapat egna länder som människor inte kan gå in i. Allt för att människor tydligen börjat vara elaka och dödat allt övernaturligt. Fast allt detta är bara skrock.

Han ler ett snett leende och hans hand börjar gnistra i blått. Hennes mun faller vidöppen medans hon försöker ta in vad som precis hänt.

''Vafan?!'' frågar hon honom och kollar forskande på honom ''Din hand gnistrade i blått?!''

"Gjorde den det?" svarar han och ger henne ett retsamt leende.

''Nej, jag sa det bara'' muttrar hon tillbaka och dödsblickar honom.

"Det kommer du veta i sinom tid'' svarar Mariock lugnt och ignorerar hennes dödsblick

"Förrädare" svarar hon tyst för sig själv.

Hon vill veta nu, inte sen. I sinom tid kan mena imorgon, om ett år eller när hon ligger på dödsbädden, om hans ens lever då.

Något drar henne ner mot byn och hela hennes kropp fylls med längtan. Längtan efter vad som än drar henne mot sig. Det är som en kraft som inte ens borde existera, den är för frestande. Tveksamt bestämmer hon sig för att gå ner till byn och se vart kraften drar henne. Från kullen där de slagit sig ner så kan hon se det som en gång var byn. Nu är det bara förkolnat trä och aska som täcker marken där byn en gång låg.

I ett försök att inte väcka någon så börjar hon smyga ner till byn, egentligen borde hon kanske sova som resten. Men hon dras ofrivilligt mot byn och tillslut tar nyfikenheten över. Hennes ben rör sig snabbare och snabbare och efter ett tag tvärstannar hon framför byn. Hon ser inget levande kvar, allt som hon kan se är dött. Växter, djur och även människor täcker marken. Alla som inte hann fly ligger döda på marken. Även de som försökte stilla elden är döda. Hon drar in ett hackigt andetag och försöker att stilla illamåendet. Hon går dit hon känner att kraften drar henne. Hon stannar framför ett nerbrunnet hus, allt som är kvar är svarta bjälkar. Kraften inom henne är starkare än någonsin och får henne att lyfta på en av bjälkarna. Under den ligger en sten bland aska. Färgen är svart som natten men den har lite lila stänk. Den är formad som en oval och den är så blank att den speglar av månen som trängt sig genom molntäcket. Hennes ögon tindrar till och något får henne att älska stenen mer än något annat hon stött på. Ingen ska kunna ta denna sten ifrån henne. Hon går upp till lägerplatsen igen med stenen gömd under sin tunna jacka. Att de som är vakna inte ser stenen är ett mirakel då den är ganska stor och hon kan tänka sig att det är som en buckla på magen. Vem vet, alla kanske tror att hon är gravid...

Hon slår upp ögonen i panik när hon känner något vibrera, försöker någon ta stenen ifrån henne?!

------------

Cliffhanger :D

//Moset